SANIBO

Ja jävlar.
Sweden Rock Festival 2012. Vilket jävla lir! Jag ligger just nu, två veckor senare, och hostar upp lungorna och snyter mig och funderar på vad fan det var som hände egentligen. Ett är iallafall säkert, redan första dagen var det en jävla tattare som snodde min mobil och systemkamera ur väskan i publiken på Edguy. Så jag var både kameralös och omöjlig att få tag på resten av festivalen. Det smärtade i själen på alla onda sätt, särskilt med tanke på vilken fotonörd jag är och med tanke på hur grymma bilder jag tog under onsdagen. Men ovan ser ni ändå en del bilder fångade i det rätta esset med Chrille "Grimgoth", Nelle and miself med Clammy från Exciter och Carro "Vanadesse"!

Band som fick skådas av mina hökögon: Sabaton, In Solitude, H.E.A.T, Dynazty, Edguy, Exodus, Night Ranger, Steel Panther, Sebastian Bach, Gamma Ray, Twisted Sister, Slaughter, Lynyrd Skynyrd och slutligen King Diamond.

King Diamond tar guld för den absolut bästa skiten på hela festivalen! (Ståndet är nu permanent). Night Ranger tar pris för festivalens storslående överraskning. In Solitude tar pris för svensk stolthet och briljans. Exodus tar pris för festivalens briljerande thrashdos. Steel Panther tar pris för skönaste jävla gänget på plats. Twisted Sister tar pris svårslagen storhet och Lynyrd Skynyrd står för festivalens berörande.


                                                                                                        I fyllans bedårande esse

Motörhead och Hell var två band som missades som jag upprepande gånger sa "detta ska absolut inte missas" om, men under Hell (12:15, give me a break) var jag inte vid livet och under Motörhead hade vi fullt upp med en återföreningskalas med pojkarna i Gamma Ray, så det kan inte räddas. Gällande vårt älskade Mötley Crüe så såg jag ungefär en halv låt innan min själ grät. Resten av spelningen hörde/såg vi från vippen där det hinkades bärs för att glömma. Det tar mycket att säga, men den spelningen var så usel att inget räddar den. Inte ens Tommys spektakel. Tredje gången gillt, sämsta gången gillt.

Alla fyra dagar var skadade. Grymt sällskap, grym bärs och fullständigt grymma band. Och det är ju även allt man behöver. Bilderna är bevarade i minnet, och låt oss säga såhär, det kanske var lika jävla bra att kameran blev stulen ändå. 
 
Det är nu jag vill kunna bjuda på en drös med bilder med dag efter dag och recensioner på banden jag såg, i vanlig ordning, men efter omständigheterna får detta duga.

Steelwing svängde förbi Umeå i lördags och briljerade på Ume-Metal Open Air!
Full Speed Ahead!, The Illusion, Nightwatcher, Breathless, Zone of Alienation, The Running Man och Roadkill var vad som lirades och Steelwing var självklart, utan vidare beskrivning, lika briljanta som alltid. Trots att umeåfolket inte verkar veta vad bra musik är och det var glest med folk så var vi ett gäng front row som röjde och njöt till fullo över att ett band som Steelwing befann sig på plats och förgyllde livet ett tag.

Glider ni in på Steelwings facebooksida så finner ni även en inspelning från i lördags.

Oh my shadow, my sweet shadow
Igår intog In Flames umeå och den spelningen toppar bland det absolut bästa jag sett live! Varenda hårstrå på kroppen reser sig fortfarande när jag tänker på det. Med en sanslös setlist a lá Embody The Invisible, Bullet Ride, Trigger, Crawl Through Knives, The Quiet Place, Where The Dead Ships Dwell, Egonomic, Clayman, Drifter, System, Fear Is The Weakness, The Mirror's Truth, Deliver Us, alla de vanliga klassikerna och My Sweet Shadow som avslut kunde kvällen knappast ha blivit mer tillfredsställande. För att inte glömma det kungliga mellansnacket och den legendariska filen. Det är så förbannat härligt att det finns band som briljerar så hårt på scen som In Flames! Den graden av briljans är sällsynt i dagsläget.

Förutom att jag lyckades plocka på mig Engelins legendariska plektrum så small jag även av totalt då Fridén himself bad om att få låna min kamera. Sagt och gjort, där fick jag skåda Fridén fota publiken och Daniel med min kamera. Behöver jag ens säga att det är de mest legendariska bilderna min kamera fotat? Nej.

                                                                                                                   (bilder: vk & vf)
House of Metal är över för i år och jag kunde inte vara mer nöjd!
Såja. Jag hann inte mer än komma hem från stockholm och vila min slitna själ en dag innan det var dags för årets upplaga av den briljanta umeåfestivalen House of Metal. Fredagen bestod till det mesta av bärs och drinkar innan jag något överberusad kunde stapla mig till Amon Amarth och njuta. Lördagen slår dock fredagen med hästlängder med Entombed, Immortal och Hail of Bullets! Satan så bra! Så övermäktigt bra att jag vill släppa en tår på grund av det faktum att det är över.

Immortal, Entombed, Amon Amarth och Hail of Bullets var de band som enligt mitt tycke regerade i år. Samtliga stod iallafall för mina grova orgasmnjutningar under helgen! Alla bra band kunde dock inte ses, däribland In Solitude som jävligt oturligt nog lirade samtidigt som Immortal, men att missa Immortal fanns inte ens på kartan så ibland får man ta en kula. The failure of my life var väl dock att jag vinglade ut från Amon Amarth innan LG Petrov uppenbarat sig på scenen. Det blir nog detox ett tag nu för det var fan inte okej.

Utöver en grymt lyckad festival blev det även mycket häng och efterfest med förhärligt folk. Däribland Apollyon från Immortal, allt jag kan säga är att han är en riktigt skön lirare den där norska mannen, haha! Jag hann även med att träffa the man himself, Abbath. Och för att inte glömma att nämna det finaste: Jag stod och snackade om hur dåliga jag tycker Amaranthe är med en snubbe som efter en evighet kläcker ur sig att han är deras gitarrist.

Tack ännu en gång House of Metal! Ni är bäst.

 
70,000 Tons of Metal 2012
Det här är fan livet. Tänk att få kliva ombord på detta as i det slående soliga Miami och njuta av sommarvärmen samtidigt som band som Overkill, Annihilator, Venom, Hammerfall och Edguy lirar på scenen! Samtidigt som man kan ligga i poolen med en bärs, omringad av sköna hårdrockare och känna solen steka och tro att man drömmer. Jag skrev om 70000 tons of metal kryssningen förra året, och då var jag lika miserabel som nu över att jag omöjligt skulle ha råd att punga ut 5000 och mer spänn för att uppleva denna dröm.

Det går dock att trösta sig med att det var betydligt bättre band förra året och man inte missade så massivt mycket i år, men det är ändå inte särskilt tröstande när man slår en blick på detta:

Skull Fist
Ord kan fan inte förklara dessa kanadensares briljans! Skull Fist är min nya grova drog, that's for sure. Jag är nog lika chockad över att jag äntligen sett dem som de var att se mig våldta scenen med mitt hår. All heder åt Steelwing, men Skull Fist behöver minst lika lång tid som Steelwing på scen! Dem var precis det jag hoppats på, helt jävla vilda, oändlig energi och grymma live! För att inte glömma Jackie, who blew everyone away med sin briljanta pipa.

Head öf the Pack, Get Fisted, Ride The Beast, Heavier Than Metal, No False Metal and you name it, allt var en enda lång orgasm. Jag är så rysligt tacksam över att jag fått se Skull Fist live så nära inpå innan den sköna tiden är förbi och dem troligen erövrar världen. True Story.

---

Steelwing
Bäst. Räcker det om jag skriver 'bäst'? För det är egentligen allt jag vill skriva, considering that Steelwing is one of the best fucking bands out there right now! Det här är andra gången jag beskådar Steelwing live, och den här gången slår den första med brutal kraft. (support till Blind Guardian 2010)Äntligen headlinar de sin egen turné! Efter tisdagens spelning står det verkligen klart varför jag älskar detta band. Efter Skull Fist's spelning gick de upp och röjde skiten ur oss med sin fullmatade energi och briljans, trots att Skull Fist uppenbarligen tagit bra hand om oss innan. 

Låtar från Lord of the Wasteland och Zone of Alienation i en grym blandning, gitarrsolon, skin tight leather and spandex, bärs, studs, patroner och en pipa av guld som en man vid namn Riley bär på. Jag menar, behövs det mer? Jag upprepar föregående med att jag är äckligt tacksam över att fått se Steelwingarna live så nära inpå innan dem  troligen går nuts på världen.

---

Jag låter dessa bilder tala för kvällens kvalitetsfaktor! Den låg alltså någonstans över beyond. Förutom snubbarnas musikaliska briljans är dem ju självklart också förbannat sköna off stage. Särskilt det där otroligt jävligt förhärliga kanada folket, haha.

Om ni undrar om jag har stånd på den sista bilden så har jag uppenbarligen det, fan kolla bara på den där blicken, den säger väl i princip allt. Men med en Jackie Slaughter en centimeter ifrån en går det fan inte få till en nådig min. Den bjussar jag på. Jag kan iofs skylla på Anders som köpte bärs som om att världen höll på att gå under. (Med all rätt!)

Rediga bilder från helgen
Förbannat skabbiga och rediga, haha. Sweden Rock Kryssningen levde upp till de flesta förväntningarna och tillsammans med guld sällskap och grymma spelningar blev det fan en fullträff! Ljudet på spelningarna var inte världsklass, men det känns väl som den vanliga visan när det gäller kryssningar. Men var man i sådan fullkomlig extas som jag var det nog inte så väldans märkvärt för tillfället.

Exodus var kryssningens självklara höjdpunkt och det var grymt att se dom lira för första gången. Nu skulle man ju som vanligt ha varit vid livet på 80-talet, men med både Gary Holt och Tom Hunting kvar i bandet var det en fröööjd. De bjöd på en hyffsad bra setlist också a lá Toxic Waltz, Bonded by Blood, Piranha, Blacklist etc. Fick mig en redig setlist och kram av Tom Hunting efter spelningen också, så mer på moln kunde jag väl i princip inte vara. Gamma Ray's spelning gick hyffsat utan Henjo (som vi trodde hade råkat ut för en motorcykelolycka, innan kai försäkrade oss om att det bara var en vanlig cykelolycka. lmfao). Setlisten var sjukt go denna gång, de körde hela Rebellion in Dreamland och goingar som Gamma Ray, Money, Somewhere Out In Space och Dethrone Tyranny + Induction.

Efterfest och dylikt i baren var också förbannat härligt. Gött folk och bl.a. Lee Altus (Exodus) på plats, så jag fick snacka och nörda ordentligt med honom om bland annat Thrashfest Classics som glider förbi götet i december. Han lyckades övertala mig ganska lätt att det inte får missas. Resterande tid i stockholm var som vanligt en fröjd det också med häng med en massa gött folk! Bl.a. med Michaela Hangoverdoll< och Emma Bartok<, the fierce ones themselves.


Roligt att vara hemma? ehe...

Det första vi möttes av när vi släpade oss in på festivalområdet på lördagen var ett jävla tardtält som några gubbar satt och styrde för att skrämma ihjäl folk, haha. Som ni ser/hör så är Iced Earth redan där i full gång med sin spelning som jag i all stress hade tänkt att se. Så medan sara sprang och polade sig med tältet försökte jag stå och se så mycket som möjligt, det var trots allt ändå Matt Barlows sista spelning med bandet och det svider fortfarande att jag missade större delen av den. Av vad jag hörde lät det dock som att Matt snarare hade krökat som en dåre kvällen innan än suttit och sippat på sitt honungste, jag fick inte direkt jaw-drop moment.

Missade Ralf Scheepers Primal Fear gjorde vi också. Jag kan säga er att vi, åtminstone jag, missade en helt bunt med band under festivalen. Nackskott!



Om man kollar på bilder från första festivaldagen till sista så ser man att mitt jobb som fotograf borde strykas ganska rejält, haha. Det finns knappt några bilder alls från den tredje och sista dagen och jag minns knappt vad vi gjorde ändå så det kvittar väl vad jag skriver här.

Utgår vi från bilderna kan jag säga er att vi bärsade (det är något jag alltid kan vara säker på att vi gjorde) och kastade mördarblickar mot folket som fick sitta i Jägermeister-baren med en perfekt uppsyn över hela wacken. Vi fick även besök av en viking i sitt esse och jag fick stånd av en karls Anthrax tatuering. Synd att han inte var ca 25 år yngre.




Så var stunden kommen för Avantasia's sista spelning. Inte för iår, utan för alltid. Iallafall enligt Mr.Sammet. Gästartister denna spelning var Amanda Somerville, Bob Catley, Michael Kiske, Jorn och Kai Hansen. Helt jävla briljant med andra ord! Och självklart var det också snuskigt bra. Setlist a lá Scarecrow, Promised Land, Death is just a feeling, Farewell, The wicked symphony, Avantasia och det perfekta avslutet med Sign of the Cross/Seven Angels toppat med en sinnes publik, Kai Hansen solo och massiva rop efter Kiske. Så mycket musikalisk briljans tillsammans på samma scen att man började svettas.

Men snuskigt bra för att möjligen vara deras sista spelning? Nej. I stort sätt samma setlist som på Europa turnén förra året och inget som överraskade det minsta. Kalla mig onödigt bitter, men nog fan hade jag velat se en sista spelning som totalt knockade mig. Därför drar jag slutsatsen att detta alltså inte kan vara deras sista, hehe..



Wacken valde att tagga oss till max med att släppa 2012 års första band till festivalen! Gissa vilka band publiken blev som vildast på? Scorpions, Hammerfall och Amon Amarth. Är det inte förjävla härligt att stå och mysa och vara svensk då? Haha. Wacken kryllade nämligen av Hammerfall-patchar, till nelles fasa. Måste medge att jag blev förbannat taggad på nästa år när Gamma Ray och Amon Amarth dök upp på skärmen.




Kreator time! Väl längst fram efter Avantasia körde Kreator igång med sin spelning på grann-scenen. Även om vi ständigt bara fick nöja oss med att se allt från höger sida kan jag försäkra er om att Kreator bjöd på en sjuhelvetes jävla bra spelning! Det var första gången för mig och var jag inte orgasm-fast redan från början vill jag lova att jag var det efteråt. Svårt att stå still när örat fångar upp Hordes of chaos, Warcurse, Pleasure to kill, Enemy of God, Flag of hate och Tormentor och för det vidare genom örongången.



Sista band att köra slut på Wackens slitna själar var Motörhead! Välplacerade front row fick vi ännu en gång tid att njuta av det bästa av det bästa som ingen annan jävel klarar av!

Nu var det ju dock förbannat synd att Wackens publik på 90.000 pers innehöll en hel del idioter (no shit) som skulle crowd-surfa sig fram till scenen i rent nöje varenda gång ett band spelade. Så stod man längst fram, eller långt fram iöht fick man räkna med att få skor, armbågar och rövar smashade i ansiktet varannan minut. Och under Motörhead övergick det till varannan sekund + ett tryck mot kravallstaketet som jag aldrig tidigare fått känna på. Så illa att det bara var att säga "adjö front row" och ställa sig längst bak.

Minnet under första tredjedelen av spelningen är därför i ett blurr av rövar och skor, men jag är inte orolig. För resterande del var så grym som bara en Motörhead spelning kan vara och den lyckan nöjde vi oss mycket väl med när vi somnade in och Wacken Open Air var över för iår.


Följande riktar jag till er som ännu inte besökt Wacken: GÖR DET! Det är en upplevelse man inte vill vara utan. Helt jävla underbart.

Är det nu vi måste överleva en vinter innan nästa gång? Satan!

Första band som sågs på Fredagen var Rhapsody of Fire, vilket jag verkligen sett fram emot eftersom jag aldrig sett dem förut. Fabio Lione var lika briljant som väntat och hans röst skakade liv i Wacken-publiken i den stekheta eftermiddagssolen. Och när de väl körde igång Dawn of Victory sket jag fan ner mig av iver. Rhapsody är lite för power metal för min del, men det är för många låtar som prickar så jävla rätt att det är omöjligt att ignonera deras grymma musik.

Förjävla glad över att ha fått bevittna bandet live på Wacken? Ja, för några dagar sedan gick de nämligen ut med att bandet ska splittras och originalmedlem och gitarrist Luca Turilli och basisten Patrice Guers lämnat bandet.


Nöjd efter Rhapsody drog jag till nelle och sarr, som skippade Rhapsody (?!?!!?!?!?), för att ta några supar och bärsa innan nästa spelning. Fredag bjöd helt klart på bäst väder och det stekte som in i h-vete. Där någonstans i hettans esse började man redan bli nådigt less på kommentarerna om vår hårfärg och att "ja, det är klart ni är från sverige, ni är ju blonda." Brist på raggningsrepliker deluxe,




Next up: Judas Priest! Vi var fast beslutna om att ta oss front row på denna spelning, och det gjorde vi också. Den här spelningen var bland det mäktigaste att beskåda på festivalen, just på grund av den lilla lilla anledningen att det faktiskt var Judas Priest. När Halford och gänget uppenbarade sig på scenen fick jag jaw-drop moment x100 och när de drog igång Rapid Fire var jag redan påväg upp mot himmelriket. Setlist a lá Metal Gods, Heading out to the highway, Judas Rising, Starbreaker, Night Crawler, The Hellion, Electric Eye, Blood Red Skies, Hell Bent For Leather.
 
Trots att detta var ett grymt ögonblick så var allt trots det inte på topp. Halford fick kämpa sig igenom låtarna och i slutet gav han mest ifrån sig anfådda grymtningar. Den goda tiden är förbi, that's not a surprise. Man får väl helt enkelt vara glad över att man sett dem iöht.




Airbourne headlinade fredagen på True Metal Stage, right after Priest. Airbourne har spelat på Wacken tidigare år, men nu jävlar fick de visa hur man avslutar en dag på Wacken Open Air! Det här var andra gången jag stod öga mot öga med australiensarna och spelningen var inget annat än en grov njutning. Energi x100, grym setlist (kan det bli annat?), en klättrandes Joel O'Keeffe och ett nästintill perfekt framförande av alla låtar. Svetten sprutade och jag kan ännu en gång säga att det är få som röjer som Airbourne!

Det finns två snyggingar i familjen O'Keeffe, I'm marrying one of them!

Vi anlände på området på torsdagen med festivalens shuttlebuss, och det var som att anlända till hårdrockens mittpunkt, the place to be. Det slog oss dessutom hur jävla stort det egentligen var, men från första ögonkast var det fan bara riktigt jävla underbart! Att solen dessutom stekte på gjorde inte det hela sämre, 



Det första vi gjorde var att kirra ett flak med Wacken-öl och bärsa på ordentligt medan vi tog in festivalen!


Inom loppet av en halvtimme kom det en snubbe och visade kuken för oss och en jävligt snygg varelse i mask och ville vara med på kort. The smell of the creature was fucking wunderbar!




Första band av intresse på torsdagen var Helloween! Men jag är inte så jävla hype på den här versionen, det finns bara ett riktigt Helloween och det är med Kai och Kiske på plats. De gjorde dock bra ifrån sig, men sångaren är fan inte riktigt guld live, det skar sig lite då och då.


Så det var en ypperligt tillfälle att pola sig med festivalbesökarna och bärsa på medan man stirrade på storbildskärmen, haha.



Next in line var Blind Guardian! Och som ni kan se såg vi inte ett pisskit. Vi försökte ta oss längst fram utan någon som helst tur och var tvugna att dra bakåt för att iöht se något alls. Jag blev sur som ett liten hora över att vi var tvungen att glo på TV för att ens få en skymt av Guardian (hehe, bortskämd), så jag vet inte vad jag ska räkna denna spelning som, om jag ens ska räkna till att jag sett Guardian två gånger. Det var här det gick upp för mig hur sjukt mycket människor det var på plats, inte härligt! Men jag kan säga så mycket som såhär: Hansi var på topp som satan!


När till och med Hello Kitty var på plats och bärsade, behöver jag ens säga något mer?!



I hög tid till Ozzy Osbourne, sista akten för torsdagen, hade vi gjort det bekvämt för oss uppe på ett bajamaja-tak och röjde sönder så hårt att taket buktade inåt när vi drog. Vi såg inte bra, men såg då fan så mycket bättre än på Guardian och det var riktigt jävla ös! Inte bättre än Globen-konserten förra året, men fortfarande bra, men den där speciella Ozzy charmen, som numera inkluderar lite kråkor.

Med detta var vi förbannat nöjda och började redan invänta fredagen!

 

Hemma från skogsröjet och jävligt nöjd!
WASP röjde sönder hela rejmyre, och bjöd på en av de bästa spelningarna jag sett. Den pissade även på de flesta spelningarna @ wacken. Vem hade trott att det ögonblicket skulle befinna sig på Skogsröjet? Det var så jävla bra att det känns som att jag är pånyttfödd. Hardcore Superstar var också helt perfekta och kickade igång med den bästa setlisten jag någonsin sett dem framföra med bl.a. Someone Special och Liberation som höjdpunkter. Jag befann mig tyvärr bara där på lördagen och missade därför självklara höjdpunkter under fredagen, men kan kan ju inte få allt här i världen.

Trots att kylan tog kål på oss och campingen saknade röj totalt hittade vi tillslut bärs och sällskap tills vi vid 06:00 kände att det var dags att dra. Det kändes som att sommaren verkligen övergivit oss när skogsröjet slog igen. En sak är iallafall säker, festivalsommaren är över för iår. Bite me in the ass and rewind the tape!

Tre bilder tagna på plats, varav de två första är tagna av Carro< och Grimgoth<