SANIBO

Det första vi möttes av när vi släpade oss in på festivalområdet på lördagen var ett jävla tardtält som några gubbar satt och styrde för att skrämma ihjäl folk, haha. Som ni ser/hör så är Iced Earth redan där i full gång med sin spelning som jag i all stress hade tänkt att se. Så medan sara sprang och polade sig med tältet försökte jag stå och se så mycket som möjligt, det var trots allt ändå Matt Barlows sista spelning med bandet och det svider fortfarande att jag missade större delen av den. Av vad jag hörde lät det dock som att Matt snarare hade krökat som en dåre kvällen innan än suttit och sippat på sitt honungste, jag fick inte direkt jaw-drop moment.

Missade Ralf Scheepers Primal Fear gjorde vi också. Jag kan säga er att vi, åtminstone jag, missade en helt bunt med band under festivalen. Nackskott!



Om man kollar på bilder från första festivaldagen till sista så ser man att mitt jobb som fotograf borde strykas ganska rejält, haha. Det finns knappt några bilder alls från den tredje och sista dagen och jag minns knappt vad vi gjorde ändå så det kvittar väl vad jag skriver här.

Utgår vi från bilderna kan jag säga er att vi bärsade (det är något jag alltid kan vara säker på att vi gjorde) och kastade mördarblickar mot folket som fick sitta i Jägermeister-baren med en perfekt uppsyn över hela wacken. Vi fick även besök av en viking i sitt esse och jag fick stånd av en karls Anthrax tatuering. Synd att han inte var ca 25 år yngre.




Så var stunden kommen för Avantasia's sista spelning. Inte för iår, utan för alltid. Iallafall enligt Mr.Sammet. Gästartister denna spelning var Amanda Somerville, Bob Catley, Michael Kiske, Jorn och Kai Hansen. Helt jävla briljant med andra ord! Och självklart var det också snuskigt bra. Setlist a lá Scarecrow, Promised Land, Death is just a feeling, Farewell, The wicked symphony, Avantasia och det perfekta avslutet med Sign of the Cross/Seven Angels toppat med en sinnes publik, Kai Hansen solo och massiva rop efter Kiske. Så mycket musikalisk briljans tillsammans på samma scen att man började svettas.

Men snuskigt bra för att möjligen vara deras sista spelning? Nej. I stort sätt samma setlist som på Europa turnén förra året och inget som överraskade det minsta. Kalla mig onödigt bitter, men nog fan hade jag velat se en sista spelning som totalt knockade mig. Därför drar jag slutsatsen att detta alltså inte kan vara deras sista, hehe..



Wacken valde att tagga oss till max med att släppa 2012 års första band till festivalen! Gissa vilka band publiken blev som vildast på? Scorpions, Hammerfall och Amon Amarth. Är det inte förjävla härligt att stå och mysa och vara svensk då? Haha. Wacken kryllade nämligen av Hammerfall-patchar, till nelles fasa. Måste medge att jag blev förbannat taggad på nästa år när Gamma Ray och Amon Amarth dök upp på skärmen.




Kreator time! Väl längst fram efter Avantasia körde Kreator igång med sin spelning på grann-scenen. Även om vi ständigt bara fick nöja oss med att se allt från höger sida kan jag försäkra er om att Kreator bjöd på en sjuhelvetes jävla bra spelning! Det var första gången för mig och var jag inte orgasm-fast redan från början vill jag lova att jag var det efteråt. Svårt att stå still när örat fångar upp Hordes of chaos, Warcurse, Pleasure to kill, Enemy of God, Flag of hate och Tormentor och för det vidare genom örongången.



Sista band att köra slut på Wackens slitna själar var Motörhead! Välplacerade front row fick vi ännu en gång tid att njuta av det bästa av det bästa som ingen annan jävel klarar av!

Nu var det ju dock förbannat synd att Wackens publik på 90.000 pers innehöll en hel del idioter (no shit) som skulle crowd-surfa sig fram till scenen i rent nöje varenda gång ett band spelade. Så stod man längst fram, eller långt fram iöht fick man räkna med att få skor, armbågar och rövar smashade i ansiktet varannan minut. Och under Motörhead övergick det till varannan sekund + ett tryck mot kravallstaketet som jag aldrig tidigare fått känna på. Så illa att det bara var att säga "adjö front row" och ställa sig längst bak.

Minnet under första tredjedelen av spelningen är därför i ett blurr av rövar och skor, men jag är inte orolig. För resterande del var så grym som bara en Motörhead spelning kan vara och den lyckan nöjde vi oss mycket väl med när vi somnade in och Wacken Open Air var över för iår.


Följande riktar jag till er som ännu inte besökt Wacken: GÖR DET! Det är en upplevelse man inte vill vara utan. Helt jävla underbart.

Är det nu vi måste överleva en vinter innan nästa gång? Satan!