SANIBO

Första band som sågs på Fredagen var Rhapsody of Fire, vilket jag verkligen sett fram emot eftersom jag aldrig sett dem förut. Fabio Lione var lika briljant som väntat och hans röst skakade liv i Wacken-publiken i den stekheta eftermiddagssolen. Och när de väl körde igång Dawn of Victory sket jag fan ner mig av iver. Rhapsody är lite för power metal för min del, men det är för många låtar som prickar så jävla rätt att det är omöjligt att ignonera deras grymma musik.

Förjävla glad över att ha fått bevittna bandet live på Wacken? Ja, för några dagar sedan gick de nämligen ut med att bandet ska splittras och originalmedlem och gitarrist Luca Turilli och basisten Patrice Guers lämnat bandet.


Nöjd efter Rhapsody drog jag till nelle och sarr, som skippade Rhapsody (?!?!!?!?!?), för att ta några supar och bärsa innan nästa spelning. Fredag bjöd helt klart på bäst väder och det stekte som in i h-vete. Där någonstans i hettans esse började man redan bli nådigt less på kommentarerna om vår hårfärg och att "ja, det är klart ni är från sverige, ni är ju blonda." Brist på raggningsrepliker deluxe,




Next up: Judas Priest! Vi var fast beslutna om att ta oss front row på denna spelning, och det gjorde vi också. Den här spelningen var bland det mäktigaste att beskåda på festivalen, just på grund av den lilla lilla anledningen att det faktiskt var Judas Priest. När Halford och gänget uppenbarade sig på scenen fick jag jaw-drop moment x100 och när de drog igång Rapid Fire var jag redan påväg upp mot himmelriket. Setlist a lá Metal Gods, Heading out to the highway, Judas Rising, Starbreaker, Night Crawler, The Hellion, Electric Eye, Blood Red Skies, Hell Bent For Leather.
 
Trots att detta var ett grymt ögonblick så var allt trots det inte på topp. Halford fick kämpa sig igenom låtarna och i slutet gav han mest ifrån sig anfådda grymtningar. Den goda tiden är förbi, that's not a surprise. Man får väl helt enkelt vara glad över att man sett dem iöht.




Airbourne headlinade fredagen på True Metal Stage, right after Priest. Airbourne har spelat på Wacken tidigare år, men nu jävlar fick de visa hur man avslutar en dag på Wacken Open Air! Det här var andra gången jag stod öga mot öga med australiensarna och spelningen var inget annat än en grov njutning. Energi x100, grym setlist (kan det bli annat?), en klättrandes Joel O'Keeffe och ett nästintill perfekt framförande av alla låtar. Svetten sprutade och jag kan ännu en gång säga att det är få som röjer som Airbourne!

Det finns två snyggingar i familjen O'Keeffe, I'm marrying one of them!