SANIBO

Puh, nu är jag hemma och puh är typ allt jag orkar få ur mig för tillfället. Den här veckan i tyskland är bland det mest värda jag gjort, utan tvekan. Och fast jag är så sliten att jag snart går av på mitten vill jag inget hellre än att dra tillbaks och uppleva allt igen. Vi spenderade tre dagar i hamburg och levde livet på Reeperbahn som var täckt av hårdrockspubar, casinon och strippklubbar, med grov betoning på det sistnämnda. Vi hann även med att träffa Kai en dag och svepa drinkar eftersom vi inte skulle kunna träffas på wacken.

Direkt efter tre legendariska dagar i hamburg bar det av till Wacken Open Air 2011 och det var som en fet jävla orgasm som varade i tre dagar. 80.000 pers på plats och briljanta band på plats, allt var som en skräckblandad förtjusning. Hat och kärlek på samma gång. Under lördagen avslöjades även en del bokningar till 2012 års festival och suget efter att få närvara även då blev jävligt stort!

Uppdatering kommer, dag för dag med prioritering på Wacken.

Att kolla igenom sin egen youtube-channel är som en käftsmäll av nostalgi, något som definitivt gör en lite tillfredsställd med vad man egentligen har skådat. Fan, ibland är det ju nästan så att man tvärglömmer vilka djävulskap man faktiskt har närvarat på. Jag kollade igenom varenda video jag lagt ut på youtube nyss och minnena var fan oändliga, haha. Nu känns det förbannat gött att jag faktiskt filmat lite då och då. För att inte tala om mängden filmer som finns på datorn. Det är långt ifrån allt som finns på film, men det är ju omöjligt att åstadkomma. Kolla in det jag lagt ut här<

Den video som hittills har dragit mest views är grekguden Gus G's gitarrsolo @ Globen,

As long as we are alive rock n' roll will never ever die

Vad rimmar bättre än Airbourne och sommar?
Säkert en jävla massa, men just det rimmar så in åt helvete bra! Det ska bli mig ett sant nöje att avnjuta en spelning med australiensarna på wacken i augusti och hoppas självklart på ett grymt sommarväder och bärs till det. Det blir andra gången, första gången var på Norway Rock förra året och det ägde sönder. Joel O'Keeffe is the man!

Och med grymt sommarväder menar jag inte för varmt, som det t.ex. är nu, för då vill man inget annat än att fly området och ställa sig i ett frysrum. Det är nog dock ingen risk under Airbourne eftersom dem headlinar True Metal stage på fredagen (efter Judas Priest). 
Ett ord: Röj!

För övrigt så hoppas jag att alla fula jävlar som är på Getaway Rock har det bra. Jag är inte avis.

ENGEL
Engel var ett av de sista banden som lirade på HoM 2011 och var definitivt en av de största anledningarna till att jag ens befann mig där. Och deras spelning var, inte helt otippat, snuskigt jävla bra! Jag tror bestämt jag vet hur det känns att befinna sig himmelriket efter att introt till Six Feet Deep fyllde lokalen och spelningen drog igång på riktigt! Här snackar vi grymt samspel och förmågan att kunna leverera så förbannat bra att varenda hårstrå på kroppen reser sig.

Magnus Klavborn's pipa var brutalt ljuvlig och satte tillsammans med resten av dessa briljanta musiker pricken över i:et på låtar som: Sense The Fire, Threnody, Heartsick, Propaganda, Trial And Error, For Those Who Will Resist och favoriten Feed The Weak.  

Jag kan inte tänka mig en mer nöjd publik som den under Engel's spelning vid den tidpunkten. Kontakten mellan publik och band var grym och ända in mot sista låten var det fullt ös. Det är inte så att jag på något sätt tvivlat till att Engel skulle vara bra live, men det är just Magnus sensasionella pipa som fått mig att undra om han verkligen pallar att vara lika grym live som på skiva. Och med tanke på att jag blev totalt golvad av denna spelning råder det väl ingen tvekan om att, ja, det gör han! Engel - Helt jävla perfekt! 




F.K.Ü
Bandet F.K.Ü och deras legendariska bandnamn Freddy.Kruegers.Underwear, spelade på samma scen som Engel några timmar tidigare och för mig var det en självklarhet att kolla in dem. Eftersom jag hade fullt upp med att hinka bärs och billig dricka uppe på vip-baren såg jag därför inte heller hela spelningen. Men jag kan genast säga att det var jävligt bra. F.K.Ü är ett band jag definitivt måste se mer av! 





RAM
RAM lirar grym heavy metal och jag är verkligen ett fan av deras musik. Men här var det samma problem som på tidigare F.K.Ü, ingen jävla publik. Det var riktigt glest under RAM, vilket också bidrog till att spelningen inte blev fullt så ösig som den med all möjlighet kunnat bli. Men killarna var grymma på scen och levererade ändå. Det var riktigt bra!  Och jag säger samma här - det här måste jag definitivt se mer av.


Så efter att ha sprungit mellan band och bar och Engel tackat för sig var festivalen officiellt slut. Förbannat sorgligt. Men efter en sista vända uppe vid baren bar det istället av till hotellet för efterfest! Ja, för det kunde ju fan inte ta slut redan. Väl där träffade vi Engel och fortsatte efterkröket med dem. Ett gäng grymt trevliga snubbar som var förbannat goa att snacka med!! Ett perfekt avslut på festivalen,

Jag och kameror går inte ihop när vi väl borde göra det, så det ända jag hittade i kameran var det här, från när efterkröket hade dött och jag, marcus och jimmy fortsatte själva, haha. Döda mig inte nu killar,

BULLET
Bullet inledde festivalen starkt på den största scenen och gjorde det lika bra som alltid! Även fast jag tycker att det kunde varit lite mer folk så var det förbannat skön stämning nere i publikhavet och på låtar som Dusk Til Dawn, Roadking, Pay The Price och Bite The Bullet var den, inte helt oväntat, som bäst. Dem drog även av nya Highway Pirates, Stay Wild, Down And Out, Heavy Metal Dynamite och Heading For The Top's allra finaste Turn It Up Loud och Rambling Man. Tredje gången gillt och det blir fan aldrig tråkigt!




DARK TRANQUILLITY
Andra band att inta headliner-scenen var Dark Tranquillity, och folkmassan var säkert redan den dubbla jämfört med Bullet. Jag har aldrig sett DT live så jag var jävligt spänd på att äntligen få göra det och redan efter öppningslåten visste jag att det skulle bli helt jävla sanslöst! Vilket det också blev. Publiken var helt i sinnen och DT levererade så fruktansvärt bra att det var svårt att ta in och bearbeta.

Publiken var tagna av DT, och DT var tagna av publiken. Stanne kunde inte heller motstå att hoppa ner till oss och ta emot ännu mer kärlek. Och jag kan säga redan nu, att känslan av att ha en growlandes Mikael Stanne 3 cm från ansiktet slår det mesta. Bäst under spelning var utan tvekan Punish My Heaven, Final Resistance, Therein och Terminus, som alla lirades efter varandra och avslutade spelningen och framkallade sjuka rysningar. Dem körde även guldlåtar som Misery's Crown, Lost To Apathy, The Gallery, Focus Shift och Monochromatic Stains.

Efter att House of Metal's bästa spelning för iår var över blev det ytterligare lite kramar och kärleksförklaringar nedanför scenen innan publiken nöjda och tillfredsställda kunde gå vidare och leva lyckliga i alla sina dagar.




U.D.O.
Jag befann mig bara vid headliner-scenen under första kvällen och sist ut var U.D.O! Med inte så värst höga förväntningar blev det i slutändan en jävigt skön spelning. Självklart var det Accept låtarna Princess Of The Dawn, Metal Heart och Fast As A Shark som triggade igång publiken mest och också var förbannat grymt att se live tillsammans med Udo's mäktiga pipa. Men även U.D.O's egna The Bogeyman, Animal House, Man And Machine och Vendetta förvånade och var jävligt grymma live!

Trots att Udo är en liten gamhök så var det ständigt röj på scenen. Så var det rätt att ha U.D.O som headline? Ja, det var trots allt en grym spelning i helt rätt anda.

Så var ännu en helg med House of Metal avslutad!
Idag är jag så döende att jag knappt kan röra mig. Jag har tinnitus och nackspärr och den här helgen blev så förbannat jävla grym! Den har bestått av sanslösa spelningar, grymt folk och för mycket bärs, precis som det ska vara. Helgens två feta orgasmer går helt klart till Dark Tranquillity och Engel! Jag trodde inte att DT skulle vara så jävla grymma som dem faktiskt var, så det var riktigt gött. Och Engel var ju oklanderliga, helt jävla perfekta.

Jag kommer uppdatera med bilder senare då jag kan sitta upp utan att det känns som att jag genomgår en smärtsam avrättning. Ovan på bilderna ser ni den legendariska HoM skylten, vip-kortet som prydde min hals på lördagen, samt ett Bullet plektrum och Engel plektrum som Marcus tömde sin ficka på på efterkröket.

Medan jag kurerar mig föreslår jag att ni njuter av detta som jag filmade:

Close-Up båten, ja vad fan ska man säga!
Det var förbannat bra. Så förbannat bra att vi nu febrilt letar fler båtar att dra på. Vi träffade jävligt härligt folk, däribland flera pers som skulle på Wacken, och jag fick byta välbehövda ord med ruskigt sköna personer. Det var brutal sjögång på natten, men medan folk blev sjösjuka gick jag endast omkring och garvade för att det var så jävla gött, haha. Jag körde nog lite för mycket all in dock eftersom jag har några minnesluckor jag nu försöker hitta igen någonstans bland spriten och bärsen. 

Angående banden så såg jag endast Bullet. Jag gick och la mig när Engel började lira vid 12:30, precis som jag hade förutspått och jag såg pisslite av Paradise Lost och Raised Fist. Så på den fronten misslyckades jag rejält. Men Bullet var förbannat röj som vanligt!

Vi lämnar det så tycker jag, mer får ni fan inte veta. Vi körde all in även på fredagen när vi kom i land och det slutade fan inte vackert, haha. Jag var ju tyvärr inte så flitig med kameran heller. Tveka inte att dra på nästa Close-Up båt. Jag är härmed kär i hårdrockskryssningar!

Nu är jag hemma, tyvärr.
Jag hade gärnat flyttat in på sara och nelles golv och spenderat några veckor där om det inte vore så att plikten kallar här. Hur jag mår en måndag som denna är nog inte ens värt att nämna, det kan ni gissa er till utan någon vidare ledtråd.

Avantasia spelningen var bland det bästa jag någonsin sett. Bara blandningen med alla dessa jävla briljanta musiker och sångröster på scen var så sjukt underbart att det är omöjligt att ta in. Det var som en drog, varje nummer var en njutning utan dess like och när spelningen var över kändes det som att det hade gått tio minuter. Jag är helt knäckt av det jag och 2000 till fick uppleva igår! Tänk er själva att överösas med Jorn's, Bo Catley's, Tobias Sammet's, Michael Kiske's och Kai Hansen's legendariska och mäktiga röstkapacitet på en och samma gång, toppat med alla musikaliska genier. Det är overkligt.

Att vi sen fick träffa Kai efter 5 månader sen sist satte hela kvällen på piedestalet. Den lilla underbara jäveln skrev upp oss på gästlistan och gav oss All Access kort för att vi sedan skulle kunna traska ner backstage och lägga beslag på backstagebaren och röja med han, Sammet, Kiske och resten av bandet.

Bilder och mer text kommer.

Blind Guardian. Mitt hjärta slår extra slag vid bara tanken på detta tyska power metal band. Det är få som håller på den briljans som Blind Guardian levererar, deras plattor tillhör några av de bästa som någonsin gjorts och kommer troligen alltid att göra det. Direkt nyheten om att dem skulle befinna sig i huvudstaden nådde oss fanns det ingen direkt tvekan på vart man var tvungen att befinna sig den 23 oktober 2010.

Direkt lokalen fylldes med Blind Guardian anhängare slog det snabbt upp i allsång och Valhalla började skaka väggarna i väntan på att gudarna skulle inta scenen. När dem sedan gjorde det, med introt Sacred Worlds från senaste At The Edge Of Time, var det inte en själ som stod lugn. Innan frontmannen Hansi Kürsch ens hunnit säga sina första ord började även en klunga skrika "Majesty", vilket sedan resulterade i att hela lokalen demonstrerade fram mästerverket från första plattan. Men setlisten som tidigare gjort sig synlig på scen visade klart att någon Majesty inte var planerad för kvällen, och Hansi påpekade även att vi lika gärna kunde glömma det.

Spelningen fortsatte med Welcome To Dying och därefter tunga Another Holy War innan klassikern Nightfall från Nightfall In Middle-Earth fick tid att glänsa. Det stod redan då klart att Hansi lika gärna hade kunnat lämna över micken till samtliga i publiken, vilket han var nära att göra vid diverse tillfällen. Här snackar vi en drömpublik utan dess like som hade kunnat sjunga alla texter i sömnen. Jag hade tidigare trott att hoppet för Lost In The Twilight Hall var ute, men introt träffade öronen som sjunde låt och framkallade ett historiskt ögonblick i mitt liv. Ytterligare mästerverk fyllde klubben, Time Stans Still (At The Iron Hill), A Past And Future Secret, Punishment Divine och nya Tanelorn innan bandet lämnade scenen för att fort entra den igen efter en hysterisk publik som skulle ge allt för att få leva på detta ögonblick resten av livet.

Väl ute igen så hade "Majesty" vrålen börjat igen och Hansi kollade ner i scenen för att sedan säga att han förmodligen skulle få skit för vad han nu skulle göra. Och med det sagt hördes introt till Majesty och hela Klubben brast ut i ett enda stort glädjevrål. Lyckan var därmed oändlig. Sedan togs pallarna och de akustiska gitarrerna fram och det blev allsång a la The Bard's Song för hela slanten, och som om det inte kunde bli bättre kom efterlängtade Valhalla rullandes och tätt efter oslagbara Mirror Mirror. Med en legendarisk spelning som sedan höll på att nå sitt slut fick The Regents covern Barbara Ann bli avslutande låt för denna gång, en låt som inte spelats på hela turnen förutom i Stockholm. Ett perfekt avslut.

Bandet hade en otrolig kontakt med publiken och Hansi böjde sig vid flertal tillfällen ner mot oss och tog våra händer. Lyckan smittades och jag kan slå vad om vi var de lyckligaste på plats i stockholm. Jag har redan sagt det, men vilka gudar! André Olbrich och Marcus Sipen's gitarrförmågor och Frederik Ehmke's felfria briljans på trummorna fick en att skaka även live och Hansi's pipa var precis lika grym som förväntat. Publiken som hade placerat sig front row bugade vid ett flertal tillfällen med avsikt att få bandet att känna sig som gudar, vilket jag är övertygad över att de gjorde. Jag tror inte jag behöver säga mer, eller vad säger ni?

Betyg: 5/5

Steelwing, Blind Guardian Support

Det är inte ofta man nästan känner sig lika taggad på förbandet som på huvudakten, men i detta fall är jag nästan beredd att säga att jag i stort sätt var lika brutalt laddad på att få bevittna båda banden live. Och efter att ha andats Steelwing sedan debutsläppet Lord of the Wasteland var jag riktigt spänd på att äntligen få se vad dem går för live.

Förutom alldeles för kort speltid, en nackdel med att vara support, och ett alldeles för dåligt ljud som gjorde att Rileys grymma pipa försvann bakom restrerande instrument så gjorde dem jävligt bra ifrån sig! Jag var inte besviken en sekund. Med Riley sist in för att påbörja Headhunter efter introslingan Enter The Wasteland exploderade dom Klubbens lilla lokal och trots de få som intresserade sig för förbandet lyckades dem dra igång en grym stämning! Tunga Roadkill (Or be killed) och The Illusion gjorde utan tvekan sig bäst som live-låtar, men favoriten Sentinel Hill och The Nightwatcher var även låtar som stod på setlisten under kvällen. Varje medlem kunde sin grej felfritt och tillsammans bildade dem ett band med bra sammanhållning på scen. För att inte glömma Riley's sanslöst briljanta sång som satte benen i gungning, för inte ens det skriket som han bär på kunde undgå det dåliga ljudet.

Steelwing behöver en större scen, för det är där jag ser dem, trots att dom ännu är nykomlingar. Men helvete vilka heta nykomlingar! Dem levererar klassisk heavy metal precis som den ska vara och gör det sanslöst bra. Det går inte undgå att Steelwing är något extra och det känns mäktigt att få tagit del av dem på den här turnén. Det perfekta förbandet till Blind Guardian! Om jag inte var förälskad innan, så är jag definitvt det nu.

Betyg: 4/5
Det dåliga ljudet och scenen förstörde något som kunde vart full pott. Det går inte att ignonera det faktum att samtliga fem medlemmar behöver mer space.

Det var som att komma hem till winter wonderland igår när vi steg av flyget.
Men nu är jag hemma och har åkt på influensan från hell, men mår ändå rätt så jävla bra med tanke på helgen som varit. Ja, denna helg tar den mesta bland helger. Blind Guardian och Steelwing var helt enligt förväntningarna och jag svävar fortfarande på moln efter ha fått ha en helt underbar kontakt med Hansi och hans pipa.

I fredags drog vi på Rocks invigde helgen lite lätt. Väl där var det väl inte så otroligt mycket fart, Joacim Cans och Oscar Dronjak gled omkring mellan bardiskarna, och senare lyckades vi även träffa en jävligt trevlig kille som tidigare hade spelat i Steelwing. Väl efter konserten i lördags "presenterade" han mig för killarna. Det var väl för mig rätt så ofattbart att stå och snacka med steelwing, men helvete vad gött det var! Jag köpte även deras platta som dem signade senare. Men dem skulle dock inte dra ut, så det blev inge bärs med killarna, dem hade ett schema att passa, jävligt synd faktiskt.

Efter konserten drog vi vidare och väl ute i vimlet stötte jag på Jonas från Enforcer. Han bjöd på bärs och vi snackade ett jävla tag om musikens alla hörn. Han var en riktigt trevlig snubbe faktiskt, och nu fick man även en lite bättre syn på varför Enforcer var tvungen att ställa in turnén med Blind Guardian. En del härliga nyheter om Enforcer slank även ur honom och det tackar vi för! Men dem ska jag hålla käft om. Där bestämdes även en brutal efterfest med Airbourne om vi skulle dyka upp på konserten i November.

Med ett stort jävla tack till sällskapet säger jag tack som fan för den här helgen! Ni ska få en legendary sanibo uppdatering från konserten med bilder och rubbet senare idag. Just nu har jag fullt upp med att snyta mig.

filmat i lördags:

Att konserten i Sverige blev den längsta hittills på turnén skvallrar ganska bra om resten. Expressen skriver "Det visar att det måste ha varit en väldigt bra kväll för både Ozzy och pulbiken". Det var det minst sagt.

Jag upprepar orden jag skrev tidigare. Direkt han gled ut på scenen blev globen knäpptyst för en tusendelssekund för att hämta andan och sedan skrika halsen av sig. Folk hämtade andan för att försöka inse vem som stod på scenen framför dem. Öppningslåten Bark At The Moon kickade igång det hela jävligt bra och fick fart på hela globen. Förutom nya Let Me Hear You Scream var låtlistan näst intill felfri. Den kändes missanpassad bland en sådan stor del av klassiker och gamla mästerverk, den kunde lika gärna ha ersatts med något annat för att behålla adrenalinet. Men jag är tacksam över att Let Me Hear You Scream faktiskt var den ända låten från senaste plattan (den enda nya låten). Det var en helt sinnessjuk låtlista!

Mr.Crowley, Crazy Train, I Don't Know, Fairies Wear Boots, Road To Nowhere, No More Tears, Suicide Solution, Into The Void, War Pigs, Shot In The Dark, Mama, I'm Coming Home - trots dessa guldkorn och om man bortser från Sabbath-klassikerna. så var det enligt mig Killer of Giants som höjde Globen till onekliga rysningar och den bästa stämningen på hela kvällen. Det var magiskt. Så mäktigt att det tårades i ögonen och troligen fick människorna i globen att frysa trots den galna värmen som framkallas av 13.000 personer.

Värmen tog för övrigt Ozzy själv hand om och svalkade oss med jämna mellanrum med sin feta vattenslang som sprutade ut vitt skum. Det leendet är svårslaget, just det leendet när han tog upp vattenslagen och gjorde sig redo att spruta ner oss med det massiva skummet. Han uppmanade oss gång på gång att "go more crazy!" för att spelningen skulle bli längre. Tydligen lyckades vi, och jag kan säga att globen verkligen went crazy. Ozzy log och skrek gång på gång hur mycket han älskade oss, knäböjde vid ett par tillfällen, slängde slängkyssar och lät lyckan lysa igenom. Den lyckan går inte att jämföras med någon annan lycka jag sett hos någon på scen.



Den nye gitarristen Gus G som nu fått ta över efter Zakk Wylde var, som tidigare nämt, en gud även han på gitarren. Eller snarare sinnessjukt på gitarren! Solona satt exakt där dem skulle och han kammade till sig en kärleksfull kram av Ozzy. Topp på kvällen var även Gus G's gitarrsolo toppat med Tommy Clufetos trumsolo och bassisten Rob "Blasko" Nicholson's brutala jobb framför sin ännu mer brutala carola-fläkt. Ozzy har ett grymt band vid sin sida, ingen tvekan.

Recensenter har inget bättre för sig än att spekulera kring en möjlig fejkning av röstpartierna och om varför Ozzy fortfarande kan ha så snyggt hårsvall. Spelar det någon som helst roll? Jag har aldrig sett Ozzy så jävla kry och fartfylld på scen på äldre dagar. Nämnde jag att han är en gud? Han är en gud. Jag älskar honom.
 
.

Fick en fint välkomnande när jag kom hem igår, senaste close-up i brevlådan.
Se så fint min man Poulsen pryder framsidan. Idag skulle jag väl helst bara velat vara sängliggandes med den framför mig, men jag var tvungen att blåsa iväg till plugget vare sig jag ville eller inte. Visar även en del av shoppingen som gjordes på hufvudstadens gator, ett inte så behövligt men jävligt snyggt nitat bälte från shock, och sen Ozzy tröjorna i all ära såklart. Det är ju en njutning att glida in på Shock, rota bland skivorna på Bengans, leta efter bandtishor på Rockzone, mysa inne på Blue Fox och dreggla efter Dr.Martens.

Ozzy konserten har cirkulerat i min hjärna hela dagen. Det är så jävla underbart att jag sett gamhöken! Det är svårt att förstå, men de få tillfällen då jag faktiskt förstår blir jag ett psykbryt av lycka. Jag kan också garantera att jag inom sinom tid kommer att fria till Ozzys nya gitarrist Gus G. Han är en gud på gitarren, och ful är verkligen det sista han är. Jag visste det direkt jag läste om honom, en grekisk gud!

Jag var tvungen att föreviga guden på film för egen njutning:

Hemma. Överväldigad. Lycklig. Mör.
Det kommer en recension eller något liknande för er, det garanterar jag. Men bara för att lätta mitt hjärta lite nu så måste jag bekräfta era tankar: satan vad mäktigt det var! Ozzy Osbourne, den mannen. Direkt han gled ut på scenen blev globen knäpptyst för en tusendelssekund för att hämta andan och sedan skrika halsen av sig. Han är en gud, det kändes inte riktigt någonstans att ha honom ståendes framför sig och se varenda detalj av honom. Det är en obeskrivlig känsla som fyller en efter en upplevelse som denna.

Det jag behöver nu är sömn.

Jag ger er en försmak på guden från front row. lägg märke till min panik i slutet, 

Sebastian Bach publicerade den här videon igår, and it's from Norway Rock!
Satan vilket jävla drag det var! Får extrema rysningar av bara tanken. Ni kan ju tänka er själva när dom drog igång med Heaven and Hell. Hör ni vilken pipa Bach har? Han chockade verkligen live, den mannen kan sjunga! Jag och Nelle höll på att smälla av på plats, vilket ni nog kan se på videon också, haha. Det är vi som är dom två blonda skabbiga brudarna front row, helt i sinnen. Jag garvade fan ihjäl mig när jag såg oss. Det sjuka var ju att vi nästan var dom ända som kunde sjunga med i alla Dio tributes på festivalen (vad fan lyssnar folket på?). Kommer ihåg när Dee Snider sa "well, this might be hard for the young ones, but let's give it a try!" och sen körde dom igång Long Live Rock And Roll. What? That's not a big cup of tea, vi överröstade resterande publik.

Det är jävligt synd att jag inte kan visa detta för min partner in crime för tillfället, hon är nämligen ute på vägarna i europa. I kinda' miss that whore. Blir lite sorgsen när jag tänker tillbaka på norge, jag saknar det. It kicked some good fucking ass!

Jag blir alldeles vek när jag tänker tillbaks och ska försöka förklara för er, så jag ger upp redan nu och medger att det inte kommer att gå. Jag hamnar nästan i samma känslomässiga tillstånd som jag var i då, ni som var där vet hur jävla kung det var.

Första gången jag ser Maiden live, och som jag har fått stå ut med tjat om hur äckligt grymma dom är live från diverse polare. Dom har tjatat så mycket att jag har blivit less, men det är inte förren nu när jag själv upplevt samma sak som jag förstår. Förstår hur sjukt jävla mäktiga och grymma Maiden gör sig på scen. Detta är utan tvekan något av det bästa jag sett live och det går självklart inte med ord förklara, ni måste själv ha varit där för att förstå. Vissa klagar på deras setlist, klagar på att det var för få kända låtar med, själv jublar jag över den. Jag är glad att jag slapp Run To The Hills, The Trooper och diverse sönderspelade låtar, den här setlisten var rysligt jävla bra och nästan mer än vad man vågat önska. Jag får fan stånd bara av att tänka på den briljanta setlisten!

The Wicker Man öppnar upp i samma veva som regnet upphör, tätt följt av andra spåret på Brave New World, Ghost of the Navigator. Redan där är jag uppe bland molnen och svävar, eller nere i helvetet och myser, kalla det vad ni vill. Därefter flyter spelningen bara på, den nya Eddie gör sig synlig på scen, Blood Brothers tillägnas Ronnie James Dio och gubbarna bjuder på en helt sinnes spelning! Här snackar vi musik och show i ett, dom kan det där med att vara grym på både och. Kraften i Bruce röst är slående med tanke på åren han har hållit igång och dom tycks inte göra annat än att om och om imponera på mig. Att vi dessutom fick sjunga Happy Birthday för Bruce Almighty var inte illa däran. Ni som inte pallade vara kvar in i det sista och bevittna detta på grund av vädret har jag bara en sak att säga till: the biggest mistake ever.

5 av 5.

Själv tycker jag att jag fick ganska snygga bilder. Skämt åsido, bilderna får aftonbladet och Micke Sandström stå för då jag inte har en ända bild av värde att visa,

Det blev en såndär impulskörning till Piteå idag igen,
Vi svängde förbi Nolia, man kan fan alltid fynda där. och mycket riktigt så slank det ner lite brutal utsmyckning i påsar och man kastade ytterligare lite cash åt helvete. Eller okej, jag la ut 69 spänn resten betalade pappa. Han tyckte att jag skulle köpa en tisha där det stod "pappa betalar", haha, oerhört skabbigt. Så nu har jag ännu ett armband och ett nitbälte som jag egentligen inte behöver för att jag har överflöd i bådadera. Gött!

Jag har nog nästan återhämtat mig från helgen nu, ligger på 98% och tror att de andra två procenten är långt borta om man tänker på sömn. Jag är dock lite småsur över att jag ännu en gång inte har någon mobil och inte kunde träffa de personer jag tänkt träffa på Sonisphere på grund av det, men fler chanser lär väl komma. I ain't dead yet!

Jag tänkte publicera min Iron Maiden recension från Sonisphere senare ikväll också så ni har något att glo på. Alice Cooper orkar jag faktiskt inte göra någon speciell recension på eftersom jag inte hade tid att se hela spelningen och hela spelningen kändes som en dusch. Men jag kan säga så mycket som såhär: Det var jävligt underhållande att få ta del av hans Theatre of Death show och bevittna låtar som Go To Hell, Ballad of Dwight Fry, School's Out, No More Mr. Nice Guy etc live och det är något jag gärna skulle ta del av under bättre omständigheter. Jag gillar gubben som fan! 

ANTHRAX - Med Belladonna back on track och en grym setlist levererade Anthrax jävligt bra! Dom var faktiskt över mina förväntningar och bjöd på en grym spelning rakt igenom. Jag lyckades dessutom hamna brevid riktiga Anthrax anhängare som höjde stämningen lite extra. Varje låt var en höjdpunkt isig och jag var riktigt jävla förvånad över hur dom överträffade mig. Caught In A Mosh, Madhouse, Antisocial, Indians, Metal Thrashing Mad, satan vilket drag det var! Att dom dessutom avbröt mitt i Indians och Belladonna tog ton till Heaven And Hell var ju oslagbart. Rysningarna som hälsade på då var inte nådiga. Scott Ian, som jag bara han isig har längtat efter att få se på scen, var lika grym som beräknat och körde sitt race med glans. 

Jävligt bra från Anthrax!  4 av 5.


SLAYER - Efter sällskapet tagit sig en sup och två och med glädje missat Hammerfall, när regnet öste ner (headbangandet var beyond underbart i regnet) och moshpits började synas var det dags för Slayer. Självklart förväntade jag mig en lika brutal spelning som Kerry King är brutal. Men Tom Araya log, Jeff gömde sig bakom håret, Dave Lombardo syndes inte och Kerry King slängde med kedjorna och gjorde sitt bästa för att se brutal ut. Skämt åsido, Slayer var riktigt bra och det var jävligt mäktigt att vara på plats och se Angel of Death, Raining Blood, South of Heaven, World Painted Blood etc live. Slayer är jävligt bra live, that remains, men med en släng av tråkhet. Men jag kommer definitivt att se dom igen när jag får chansen, med sådan pass bra musik är det svårt att inte vilja ha mer ändå.

Jag är avundsjuk på Kerry's kedjor. 3,5 av 5.

Mötley Crüe. Det finns fan inget som kommer att komma emellan mig och dom här killarna.
Regnet lättade när introt till Kickstart My Heart drog igång och vi slapp regn resten av spelningen. Det var lika grymt, om inte ännu mer grymt att ännu en gång se Tommy inta sin plats bakom trummorna, bländas av Nikki, halvdö när Vince tog ton och spricka upp i ett stort leende när Mick gjorde sig synlig.

Vince röst är inte som den en gång var, men det ändrar inte det faktum att dom fortfarande är sinnes grymma. Det spelar ingen roll, säg vad fan ni vill, jag säger som >Carro< "They still fuckin' rock efter förutsättningarna!". Finns inget som kan förklara lyckan efter en Mötley spelning, kärleken är oersättlig och stämningen likaså. Dr.Feelgood, Wild Side, Shout At The Devil, Girls, Girls, Girls, älskade Don't Go Away Mad (Just Go Away), Mutherfucker Of The Year, Live Wire, Primal Scream etc. och för att inte glömma Tommy's klassiska "When I say Mötley, you say...!" That's hard to beat! Jag skulle personligen säga att den här spelningen kickar Peace&Love spelningen's ass förra året, det var mycket bättre scen och scen närvaro nu.

Svårt att räkna ut att Mötley var en av höjdpunkterna på sonisphere? Nej, troligen inte. Det var här jag glömde bort vädret och verkligen levde för stunden. Helt fucking magic.

5 av 5 möjliga. Thank YOU Mötley Crüe!