Don't talk about moonshine, don't talk about white wine
Det här är så jävla bra!
Det glädjer mig att något band i år äntligen kommer med något jävligt bra och inte sumpar ner sig totalt. Hardcore Superstar har alltid varit grymma, men något som gör dem ännu mer grymma är att dem alltid bara har blivit bättre och bättre. Och att döma av låten Moonshine kommer den kommande plattan var sinnes! Det här är något av det bästa sverige har. När det snackas musik kan vi svenskar alltid vara stolta. (Ha överseende med att låten är rippad från Bandit i fredags och inte är i sitt bästa skick.)
Jag fick för övrigt just veta att det är dags för skivmässa på Nolia på söndag igen. Här snackar vi himmelrike utan dess lite, här snackar vi legendariska plattor och LP's till billigt pris. Som personer av någon konstig anledning vill sälja, det är tur att jag finns. Jag kommer garanterat att befinna mig där om jag tar mig upp innan stängningsdags vid 16:00. >läs<
Volbeat - Beyond Hell/Above Heaven
Danskarnas fjärde album i ordningen och även det sista i samma tema som de tre föregående. Med gäster som Barney Greenway (Napalm Death), Michael Denner (Mercyful Fate/King Diamond) och Miland "Mille" Petrozza (Kreator) har dem visat en stor variation och gett prov på olika stilar. Jag är övertygad om att det är ytterst få som skulle klara av att mixa punk, rock'n'roll, rockabilly, metal, heavy metal, thrash metal och country utan att det skulle låta för jävligt. Volbeat är ensam härskare och gör det bättre än någon annan.
Trots att Volbeat, som består av Michael Poulsen på sång, Thomas Bredahl på gitarr, Anders Kjølholm på bas och Jon Larsen på trummor, har använt sig av flera olika inspirationskällor och målat utanför kanterna mer än vanligt så känns det här som den hittills mest stabila plattan. Allt smälter samman på en grymt sätt som inte ens får en att undra när Barney Greenway börjar growla i låten Evelyn. Blandningen som egentligen borde ge migrän och inte alls gör sig bra tillsammans är inget problem när vi snackar Volbeat. Kreator's Mille Petrozza gör en klockren medverkan på 7 Shots och hans röst bryter av jävligt fint tillsammans Michael Denner's gitarrsolo i samma låt. Tillsammans skapar dem en av dom bästa låtarna på plattan. Det var någon som antydde att Denner borde få en permanent plats i Volbeat så att bandet alltid kan leverera lika oklanderliga gitarrsolon, jag instämmer. The Mirror And The Ripper står
som skivans öppningslåt. Öppningslåten är en del av inledningen som antingen lockar lyssnaren att låta plattan spinna vidare eller stänga av skiten. I det här fallet är öppningslåten en av de tyngsta låtarna och gör sig alldeles rätt där den här. I följade Heaven Nor Hell, en låt som låter Volbeat ända ut i slutriffen, utgörs större delen av låten av ett rivigt munspel och trots bandets uttalade om att detta album inte skulle innehålla några ballader så finner vi ändå den något mer lugna låten Fallen som fjärde spår. Men det kvittar då det är en maffig repris på We från föregående Guitar Gangsters & Cadillac Blood och kliver över flera av de tyngre låtarna. I tempofyllda rockabillydängan 16 Dollars sjunger Poulsen om "an empty bottle of Jack and a bitch" och Aerosmith. Rockabillyn flyter sedan över till hyllningslåten A Warrior's Call till den danska proffsboxaren Mikkel Kessler, som även den fick en plats på skivan på grund av uppskattningen.
Michael Poulsen, låtskrivaren som till större delen står för Volbeat's verk, har ännu en gång bevisat sin genialiska kompetens. Att hans grova amerikanska rockabillysång tillsammans med resten av killarnas grymma teknik fortfarande kan göra underverk. Albumet som en helhet förtjänar fler än bara en guldstjärna. Gräver man under ytan visar det också på att bandet har gått igenom en del mindre och stora förändringar på personliga plan i och med detta skivsläpp, om det har bidragit till det lyckade slutresultatet kan säkert diskuteras. Men även fast Barney Greenway's growl inte får en att hoppa upp i taket kan jag inte låta bli att rynka på näsan och åter ställa mig frågan om det verkligen passar in så bra som jag, och bandet, hade hoppats på. När detta album kom på tal var det bestämt att ta in gästartister och visa fansen vilka artister som länge inspirerat Volbeat, och det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att det passar in så galant som man hoppas på. Den trettonde och avlutande låten Thanks veka och nästan smöriga lyrics och inslag bidrar också till plattans absolut sämsta låt. Men plattan bjuder på tighta melodier och en grym blandning som har bidragit med några av Volbeats bästa verk hittills. Är det här den bästa plattan bandet gjort? Nej, Guitar Gangsters & Cadillac Blood är fortfarande ett mästerverk som jag någon gång hoppas att dem kan komma ikapp. Beyond Hell/Above Heaven räcker inte enda dit på grund av schizofrenin. Det här är även den första skivan Poulsen skrivit utan sin pappas tycke som stöd, han sa att han hoppades på att hans far kunde vara stolt över honom. Poulsen kan utan tvekan vara säker på att hans pappa håller på ett stort leende och är mycket stolt över sin son vart han än befinner sig.
Betyg: 8/10
Bäst: The Mirror And The Ripper, Fallen, 7 Shots, 
I'll be looking for that nighttime bite
Mäktigt.
Nu har den anlänt. Satt som ett smäck gjorde den också! Det är inte varje dag man får ha Behemoth skrivet över
röven - dvs, varje dag fram och med nu. Tack ännu en gång till Grimgoth och Rockmerch.se! Om jag ska klippa lite i denna skapelse återstår att se. Förutom tishan fick jag även en massa Rockmerch prylar som jag nu ska pynta mig själv med och gå runt på stan och göra reklam, haha.Well, idag har vi provat studentmössor. Det kändes för det första helt underbart och sen lite jobbigt när man insåg att det inte direkt är imorgon vi tar studenten. Inte en enda brutal mössa fanns det heller, ska man måsta kirra en killermössa själv eller köra på den klassiska? Det återstår att se. Sen fanns det inte direkt lite alternativ heller: Text - guld eller silver, färg på insidan, guldkant, plastficka för kreditkortet, luftande mössa, champangeskydd, sommardoft etc etc. Haha, hilarious.
Nu ska jag slänga mig i soffan. Jag överlåter er till kungarna:
My eyes are bleeding and my heart is weeping
LP i all ära.
Känslan att leta genom föräldrarnas gamla LP samlingar är alltid lika jävla triggande! För den delen att få gräva i vems som helst samling. Fynden ovan är hittade i både pappas och mammas samlingar. Vi hade en lp-spelare här förut, men gud vet vart den tog vägen. Det är nästan ett måste att ha en, finns inte mycket bättre till känsla. Tur att tradera finns och man kan fynda ännu mer LP's.
Jag har faktiskt tagit my fat arse och gått iväg och röstat idag. Det var ytterst jobbigt att gå 50 meter till val lokalen. Det blir väl att bänka sig framför valvakan sen också och invänta svaret vi alla väntat på, även fast det känns som att Alliansen har övertaget. Hur som helst ska det bli skönt att slippa all hysteri och allt valsnack för ett tag framöver, jag upptäckte nämligen ett grått hårstrå i mitt hårsvall igår.
Är ni nyfikna vad jag röstade på? I bet, men det får ni inte veta. De som inte håller med angående mina värderingar kanske slutar att läsa min blogg, det kan jag ju inte riskera.
NP: Rainbow - Stargazer
Take your music, 'cause it's already over
Jag har nu tagit mig tid att granska Black Tide's nya låt Bury Me. Och jag är jävligt besviken, vilket jag aldrig trodde att jag skulle behöva säga. Jag har aldrig vart med om en sådan stor besvikelse, förändring och chock som Black Tide's förändring efter endast en platta. Från att inspirera så många och fullständigt äga flera andra band trots sin unga ålder och haft Pantera, Guns, Maiden, Metallica etc som inspiration, från att köra på clean old school metal - till att skifta till inspiration a la metalcore.
Deras debut Light From Above känns som en begraven klenod. Åren kom och tog Gabe's röst ifrån honom (hans stil också för den delen), men den ända lösningen kan väl inte vara att byta genre? Det ser ut som att vi fick ta del av en skiva av ett par unga killar som senare skulle växa upp och ändra åsikt angående vilken musik dem inspireras av. Hade dem fortsatt på samma spår och utvecklat sitt sound hade dem kunnat slå stort. Snacka om att kasta bort allt,
Notera att det är förändringen jag rasar över, inte nödvändigtvis låten. Hade det här varit Black Tide's första låt hade jag knappast brytt mig alls. Men för BT att kasta bort det dem byggt upp är bullshit. Istället för att köra på sin grej låter dem nu som majoriteten istället. Termen "det var bättre förr" håller i sig, haha.
The righteous path is hidden from the wicked and the damned
Gus G & Firewind.
Det är dags för ordet briljant att användas igen. Gus G är briljans på hög nivå! Eller nämnde jag det? Gus G, döpt Kostas Karamitroudis, är på egen hand en kopiöst grym gitarrist, men sen kan vi också tillägga trummor, bas, keybord och sång på det och få Firewind. Jag måste tacka The Prince of Darkness, för vem vet, jag kanske aldrig hade börjat intressera mig i Gus och Firewind utan honom. Checka Firewind på spotify och youtube om ni nu inte redan gjort det. För Gus G's skapelse har en del guld i kistan.
Det går ju inte att dölja min obotliga kärlek till Gus G. Fan vilken man! Men att han la upp min video från globen på hans gitarrsolo på hans twitter är väl ungefär likamed ett frieri.
They just showed me Mary, she was stoned
Today's brilliant song,
Regnet öser ner, Dio har övertaget på hötalarna och jag inväntar en middag innan jag ska hälla i mig en massa cappuccino i hopp om att inte somna före tolvslaget. Det hade ju varit bedrövligt. Idag skulle jag vilja känna mig som en av medlemmarna i Airbourne. Airbourne's twitter är nämligen sönderspamad med tweets från någon av medlemmarna som säger "Rock'n'Roll is Alive in Denver baby!!!" "I can't remember the last time I was sober, maybe last year round october. :p" och "Liiiiiiiiiiiving after Midnight!!!!" Haha. Vem av medlemmarna det är står dock osäkert, jag skulle lägga en stark gissning på den svårslagna Joel O'Keeffe. Men istället för att leva enligt O'Keeffe känner jag mig som en överkörd skitig hund.
Idag har Black Tide's two track single sin release. Singeln innehåller de nya spåren Bury Me och Honest Eyes. Jag ser fram emot att slå mig ner och granska låtarna med mina öron. Jag tänker inte låta bandets nya promobild och Gabe's snakebite förstöra allt för mig.
Heading for Ozzy
Nu glider jag mot stockholm och globen!
Och som ni säkert redan räknat ut blir det inget stopp på Close-Up båten för min del. På grund av diverse anledningar, men mest på grund av jag inte har cash nog för det. Men jag sörjer knappast.
Jag är jävligt taggad på gamhöken! >Ozzy setlist 2010<
Black evil forces just waiting to get you tonight
Kickar igång lördagen med Enforcer.
Efter en fredag endast tillbringad i ryggläge är jag väl lagom, knappt, redo att resa mig och förtära alkohol och hugga in på kräftorna. Kräftor måste onekligen vara något av det bästa som finns och det här är nog närmare 6e gången jag käkar kräftor sedan säsongen drog igång.
Idag har jag även hunnit återuppta mitt vätskebehov sedan gårdagens lathet. Jag orkade inte ens lyfta på arslet för att hämta något att dricka, då snackar vi om brutal lathet. Jag törstade alltså hellre ihjäl än att möjligen gå tio meter till köket, jag är inte sann.
Lördag = förtära alkohol, kräftskiva och >hair solo< hela natten.
I'm gonna watch you burn
Vad gör man när man har ont om cash? Jo man pantar sitt energidrycksberoende och gör sig av med demonerna. Till er information så skramlade jag ihop 55:- och varje burk har 50 öre i pant, då kan ni nog räkna ut hur många det var själv. Haha, det är brutalt, jag vet. Jag köpte cappuccino för pengarna. Eller okej... jag köpte en Burn också, men det var jag ju värd efter att ha stått och pantat skiten med en otålig gubbe bakom ryggen.
Helgen anländer imorgon. Tacka gudarna och kristendomen, amen.
"Over my dead body"
"Suggesting I might convert are ridiculous. To what would I convert? After all, I know Christian mythology pretty well, not only in its literary version, and I find nothing good, creative or beautiful in it. I read books better and wiser than the Bible. War, blood, blackmail, rapes, incest, pedophilia, zoophilia, collaboration and treachery – each page emanates with evil. Some may say I don’t understand the message of the Bible.
I’d rather say the Christianity is nothing more than a rusty and archaic structure that is going to fall down any moment. So, I say to those, who see some chances to break my rules, and myself because of the illness: over my dead body!” - Adam "Nergal" Darski - Behemoth
Folk har nu börjat hypa kring att Nergal troligen kommer att konvertera till kristendomen och finna hopp i gud på grund av sin cancer, vilket gav honom ett tillfälle att säga ifrån. Säga ifrån i form av klockrena ordval. Att helt plötsligt skänka hela sitt liv åt kristendomen på grund av att man blivit sjuk har alltid förundrat mig, eller att i vissa fall ägna slutet av sitt liv åt endast det, det är ren bullshit. Sjuk eller inte, Nergal förblir Nergal, och tacka fan för det. Förutom detta så skriver han även och tackar för allt enormt stöd som han aldrig trodde att han skulle få. Allt han skrivit finns att läsa >här<.
Jag är fortfarande livrädd, men är garanterad på att Adam kommer att klara det här. För något annat alternativ finns inte. Repet igår gick iallafall som smort och vi fick guidning i form av duktiga och erfarna män. Som johanna sa: "inhyrda män! det lär ju trevlig, hehe."
Och snart är det helg igen. Säga vad man vill om veckan, men satan vad den har rullat på! Till helgen vankas det kärftskiva och brutala händelser, det känns helt okej. Men med grymt folk runt omkring är det mesta det. Kanske ska bli heltidstroende när jag ändå är igång.
Like I told you at the very gates of hell
"Don't be afraid to take out the TRASH in your life! I realized I'd rather have a few AMAZING friends then a bunch of losers who are just dragging me down emotionally. Some people are beyond repair AKA move on!"
"Your past is just a story. And once you realize this, it has no power over you." - Jeffree star
Jeffree Star har sina stunder där andra ord än fierce och fab kommer från hans käft. Dagens stora cappuccino är drucken och jag ska bege mig mot dagens rep, där vår anthem see you in hell lär eka i hela umeå. Jag och nellwhore ska även fixa det som fixas skall i form av mailande till partners in crime world over.
Mycket mer än så har jag inte att säga, regnet öser ner och gör mig till en bitterfitta med blött hår. I'll probably see you in hell
There is a place beyond the dreamworlds
sveriges snyggaste brud och bassist
Bloody hell it's monday,
Ny vecka, en vecka som lär bli drygare än förra då vi bara går djupare in i schemat på skolan. Men jag fortsätter dricka cappuccino och mår rätt så jävla hyffsat ändå. Denna vecka väntar rep och reunion med nelle som nu är hemma efter sin europatrip. Hon har varit jävligt saknad och jag längtar tills vi tar plats i vår brutala replokal och lirar igen. Ja fan vad ni ska vara nyfikna på oss, men jag tänker hålla käft än så länge.
Är det inte dags för en ny design här snart också? Börjar bli nådigt less på denna tårdrypande design, den sticker i ögonen. Tror jag ska ta mig en till cappuccino och ta mig an arbetet med lite Watain i högtalarna. Vet inte om jag har nämnt det förut, men med reportage, recensioner och >bettys< grova beroende har världen nu gjort mig sjukligt nyfiken och taggad på Watain. Läs Jonn Palmér Jeppssons recension på Watains spelning på Sweden Rock i senaste Close-Up och påstå att ni inte blir triggade.
Jag har mina inbyggda gener som gör att jag dras till band inom black metal ibland, genren har sina guldkorn, även fast det mesta är ren jävla dynga. Men ta bara Behemoth och Immortal som båda slet ut mitt hjärta och tog mig med storm när jag såg dem live. 
Världsherraväldet utav pansarplåt och tung metall
Att Steelwing nu inte finns på spotify längre gjorde denna söndag ännu mer bortom hopp,
Särskilt eftersom Lord Of The Wasteland tillhör mest spelade albumen. Det gör det krångligt och inte lika lättillgängligt, även fast det egentligen inte alls är särskilt ansträngande att öppna upp Steelwing mappen på datorn. Jag är måttligt frusterad över detta. Jag håller på att gå åt i väntan på Blind Guardian i oktober. En mer klockren support i form av Enforcer och Steelwing kunde dem inte ha skaffat sig. Det kommer bli så sjukligt mäktigt, det smärtar i bröstkorgen av bara tanken.
Jag är inne på min tredje cappuccino för dagen för att lätta mitt sinne och tror nog att det är hög tid att byta ut mitt energidrycksberoende mot ett ståtligt cappuccino beroende. Det finns ju trots allt lättillgängligt på skolan. Ha ha, där fick jag dra nytta av det ordet igen, satan vad bekväm jag är
Nå. 2 veckor kvar till Ozzy, 54 dagar kvar till Blind Guardian. Take a deep breath.
We Rule The Night
- WE RULE THE NIGHT!
Om jag hade haft den i cdformat redan så hade skivan snurrat oberäkneliga varv. Ni som läste inlägget om mina concerns vet hur orolig jag varit med allt tjat om hur det här skulle komma att låta. Den här skivan har verkligen fått utstå med överdrivet tjat långt innan release. Precis som Jeppsson säger jag: "Toby Wright var värd varenda dollar, på gott och ont". Men jag nöjer mig inte med ett mediokert ok, och jag mår för all del inte illa när jag lyssnar.
Öppningslåten "Beauty And The Freak" låter precis som Sonic Syndicate ska och är även ett av de starkaste spåren på skivan. Beauty And The Freak följs snyggt upp av singeln och den grymma live låten Revolution, Baby, som jag personligen trodde skulle vara en av de starkaste låtarna. Men efter att ha lyssnat igenom skivan råder det inte tvekan om att Sonic valt att släppa de sämre låtarna på plattan först, om det var av taktik eller inte vet jag inte, men det var smart. Partydängan Turn It Up framkallar dock mindre positiva vibbar och gör så att skivan drar iväg åt fel riktning. Men det är ändå något man skulle kunnat ha överseende med om inte tortyren My Own Life uppenbarat sig så tätt inpå. För att underdriva kan jag säga så mycket som att låten förtjänar allt hat den fått riktad mot sig, och att körsången "rain on me" nog kan få vem som helst självmordsbenägen. Det är en onödig låt skivan mycket väl skulle klarat sig utan.
Men efter My Own Life tar skivan på sig stridsyxan igen. Burn This City och grymma Black And Blue kickar igång det hela. Miles Apart är dock ännu en svag punkt och stannar upp något som skulle kunnat vara en rätt så felfri fortsättning. Den känns som ett irriterat hack i produktionen. Men där efter följer en låt som troligen kan kategoriseras till en av de bästa låtarna Sonic har levererat, Plans Are For People. Här får man verkligen bevis på Nathans kraft i rösten och mixaren har även höjt volymen på Richard (tackar). Lugnare Leave Me Alone har ett av skivans tyngsta djup och bästa textslingor, därav favoriten "what is it I got, that triggers you to follow me day and night". Näst sista spåret Break Of Day är vad man kommer närmast en klassisk Sonic låt med tung briljans, den kommer säkerligen att bli mångas favorit, med all rätt. Sista och avlutande låt som också delar albumets titel We Rule The Night är riktigt grym även den och har chans att bli en sjuk live-låt. Ett jävligt bra avslut på det hela.
Allt som allt. Sonic Syndicate har utvecklats, dem låter inte precis som förut. Men å andra sidan, who wants to be stuck in a rut? Dem som påstår att dem har blivit popiga borde kolla upp hjärnkapaciteten. Visst, albumet har rispor som My Own Life och för mycket rensång, men i helhet är det här ett bra album. Nathan är grym och utvecklingen gällande restrerande medlemmar hörs betydligt. Visst, jag kan ta att vissa är besvikna och inte lika öppna, men för det mesta är det faktiskt bara pussys som vill gnälla för att visa upp sina begränsningar inom musiken. Ta det, svälj och inse att det är bra oavsett. Dem har gjort ett bra jobb. Plattan är jävligt tight och även det mest jämna hittills, flest starka låtar. Ett stort minus är dock minskandet av Richards sångpartier.
Bäst: Beauty And The Freak, Plans Are For People, Break Of Day,
Betyg: 7 av 10
Jag lovar att höra av mig från psyket
"I’ve said it once, I’ve said it twice, I’ve said it a thousand fucking times. That I’m ok, that I’m fine, that it’s all just in my mind"
Jag håller på att ta död på mig själv.
Jag känner mig som Oli när han håller i sina egna inälvor i videon. Jag dricker energidrycker i mängder, lider av hjärtklappning och migrän på grund av den nya vardagen och lever i en dimma större delen av dagen. To be honest så behöver jag helg och det är nu. Ikväll skulle jag ha befunnit mig på Harry B James med Nathan och gänget, men sen bor jag ju i ett rövhål utan dess like och är pank för att mitt gatuhörn inte kammar kunder.
Skönt för min egen del att det faktiskt är fredag imorgon och jag ska bli odräglig med en hög med drägg som kommer få mig på bättre tankar.
När vi ändå är inne på gatuhörn och rövhål till städer tänkte jag upplysa om ännu en sak jag går miste om. Jag fick en inbjudan av close-up Robban på facebook till en ny klubb som öppnar upp i stockholm 1:a september. CLUB PARANOID. Detta mästerverk öppnar upp på Debaser Slussen, Karl Johans Torg 1. På premiärdagen är det gratis entré och förhanslyssning på Volbeats kommande platta och bandet Black City står på scenen.
Club Paranoid presenteras av Close-Up Magazine, Gibson och Debaser.
"Har det inte länge saknats en riktigt bra hårdrocksklubb i centrala Stockholm? En klubb dit du kan gå för att höra den senaste och bästa hårdrocken? En klubb dit du alltid kan gå för att du vet att polarna är där, du vet att DJ:n spelar allt mellan klassiska Slayer-låtar till nyare band som Bullet For My Valentine. En klubb där du kan uppleva både nya och mer etablerade band till ett biljettpris långt lägre än någon annanstans? En klubb där du erbjuds förhandslyssningar av heta album, smygläsning av nyaste numret av Close-Up Magazine, utlottningar av skivor och biljetter till konserter!"
Det står sanna written all over it. Hoppas vi ses snart Paranoid!
I'm treading paths I’ve walked before
Jag börjar dagen med lite Ozzy,
Som jag för det mesta tycks göra nu, särskilt med bara ett kapitel kvar i boken och The Osbournes på som underhållning. Det här är videon till låten Life Won't Wait från plattan Scream och är regisserad av Jack Osbourne. Tycker aldrig att det är riktigt topp kvalité på Ozzy's videor, men jag tycker fan att Jack gjort ett rätt så bra jobb med den här.
Igår halsade jag lite bärs för att sörja att sommarlovet officiellt är över imorgon. Det är något jag faktiskt ens övervägt att skriva eller nämna i bloggen, jag har en tendens att inte skriva om det som gör mig spyfärdig och framkallar ångest (no shit?). Det ända positiva med hösten är självklart alla konserter, och det känns som att det här kommer bli en jävligt bra höst. Jag sparkar igång den med Ozzy i globen 7 september.
Imorgon är det också den officiella releasen på Sonic Syndicate's We Rule The Night. Vilken passande dag va? Jag har faktiskt redan skrivit en recension, men har inte riktigt bestämt mig om jag ska publicera den eller inte.
In the heat and the rain, with whips and chains
Idag har jag tillbringat dagen with my fierce hairdresser och är nu tokhet i håret.
Nej, jag har inte färgat håret rosa, tyvärr. och jag vågade inte göra något brutalt denna gång heller, men innan jag dör ska jag göra det. Nu är jag dock snäppet blondare och kallare. I'm icecold! Jag har överlägset bästa frisören, det har jag sagt förut. Hon läser mina tankar. Jag var endast där i 2½ timme denna gång. Jag mös ner mig i stolen, drack cappuccino och hade det inte varit för att jag var tvungen att skölja håret emellan åt hade jag nog vuxit fast i stolen. Hittade även en sjukt snygg rödfärg som jag överväger att färga. >a la kat<
Som ni ser ovan har även min brutala Eddie tröja anlänt. Tycker ni ska sluta klaga på honom, han är ju brutal! och kommer troligen bli en trogen anhängare till mig framåt tiden.
Jag fick ett sms av vår kära vokalist och min underbart horiga vän nelle idag. Om ni missat det så är hon ute på vägarna i Europa och undersöker läget i diverse länder. Detta är lite av vad som stod i smset: "Blind Guardians nya platta ligger 6a på topplistan här i tyskland, före lady gaga, och Maidens nya ligger etta. cpstörd affär, man kan köpa A Matter of Life And Death och Final Frontier på en jävla limited edition LP, man kan köpa Airbourne på LP. Fan sanna, du skulle vart här."
Somewhere far beyond guys, somewhere far beyond brilliant.
Bombs are going off in my mind
Förlorade ett bud på ett par drömskor på tradera idag, så jag stack på stan och tröstshoppade istället. Det kändes bra. Skulle dock inte ha suttit fel att få ta en runda på Bengans. Längtar innerligt tills sara och nelle bosätter sig i stockholm och jag får ett andra hem att fly till, tills jag själv joinar dem.
Idag ligger Sonic Syndicate's platta uppe på myspace. Jag var jävligt nervös när jag läste det och funderade om jag skulle tjuvlyssna eller vänta tills nästa vecka. Men vafan, självklart lyssnade jag. Jag tänker vara tyst angående vad jag tycker hittills, men jag kan säga så mycket som såhär: Jag är mer positiv än väntat. Det kliar i recensionsfingrarna.
Gårdagen var ytterst intressant. Efter att ha slinkit undan fotograferingen innan ingång, fått en "goodiebag" från Wayne's innehållande en ynklig vattenflaska och ett presentkort på en latte (score!), lyssnat på diverse pratare på scen, svettats och ställt sig först i kön ut fick vi äntligen goodiebagen. Jag hörde blondinbella säga "jag kommer ihåg när jag gick i skolan och såg en finne som syndes under sminket, då ville jag bara dö!" långt borta i horisonten samtidigt som jag tog emot min goodiebag med helt okej stuffs i. Innehåll: två Dust It, två trosor, Vitamin Well, svart nagelack, läppglans och slutligen en veckorevyn tjocktröja och en veckorevyn. Angående bella, hon är ju legendarisk! haha, på sitt eget sätt.
Nu ska jag fundera över om utgång är intressant denna fredag eller om jag sparar pengar till mer värda saker och sparar mig tills nästa helg.
Skin-tight leather provides my pleasure
Nu kan det vara så att jag har kommit att missbruka ordet brilliant, och svenskans briljant. Men vad som egentligen ligger bakom detta ord är band som Queensrÿche. Inte ens ordet briljant isig kan förklara bandets briljans, och då snackar vi ju briljans utan dess like. Finns ingen som helst skit över Queensrÿche, som på skiva låter dem live. Äkta vara ut i fingertopparna gällande musiken, inte som dagens dängor.
Detta förstod jag också när jag i somras bevittnade gubbarna live på Norway Rock. Då slog det mig verkligen hur mäktiga dem är. Det finns ingen som bär på en röst som Geoff Tate's, om det är en röst som kan framkalla en orgasm är det garanterat hans och jag tror inte att det finns någon annan levande varelse med den kraften i rösten! Det är skönt med lite Queensrÿche när man är less på dagens smörja som gnuggar hål i trumhinnan. Det kommer aldrig göras sådan här briljant musik igen, det är unikt och bland det bästa man kan få i musikväg.
Det var nelle som höll mig i handen påväg in på rätt väg. Lite ära måste hon ju få för att ha smittat ner mig med detta briljanta band. Hon själv har våta drömmar om 80-tales Geoff Tate varje natt, förutom de nätter jag kommer med mardrömmar.
Ska till frissan snart, undra om något kort ovan skulle vara bra att ta med sig?
