SANIBO

- WE RULE THE NIGHT!
Om jag hade haft den i cdformat redan så hade skivan snurrat oberäkneliga varv. Ni som läste inlägget om mina concerns vet hur orolig jag varit med allt tjat om hur det här skulle komma att låta. Den här skivan har verkligen fått utstå med överdrivet tjat långt innan release. Precis som Jeppsson säger jag: "Toby Wright var värd varenda dollar, på gott och ont". Men jag nöjer mig inte med ett mediokert ok, och jag mår för all del inte illa när jag lyssnar.

Öppningslåten "Beauty And The Freak" låter precis som Sonic Syndicate ska och är även ett av de starkaste spåren på skivan. Beauty And The Freak följs snyggt upp av singeln och den grymma live låten Revolution, Baby,  som jag personligen trodde skulle vara en av de starkaste låtarna. Men efter att ha lyssnat igenom skivan råder det inte tvekan om att Sonic valt att släppa de sämre låtarna på plattan först, om det var av taktik eller inte vet jag inte, men det var smart. Partydängan Turn It Up framkallar dock mindre positiva vibbar och gör så att skivan drar iväg åt fel riktning. Men det är ändå något man skulle kunnat ha överseende med om inte tortyren My Own Life uppenbarat sig så tätt inpå. För att underdriva kan jag säga så mycket som att låten förtjänar allt hat den fått riktad mot sig, och att körsången "rain on me" nog kan få vem som helst självmordsbenägen. Det är en onödig låt skivan mycket väl skulle klarat sig utan.

Men efter My Own Life tar skivan på sig stridsyxan igen. Burn This City och grymma Black And Blue kickar igång det hela. Miles Apart är dock ännu en svag punkt och stannar upp något som skulle kunnat vara en rätt så felfri fortsättning. Den känns som ett irriterat hack i produktionen. Men där efter följer en låt som troligen kan kategoriseras till en av de bästa låtarna Sonic har levererat, Plans Are For People. Här får man verkligen bevis på Nathans kraft i rösten och mixaren har även höjt volymen på Richard (tackar). Lugnare Leave Me Alone har ett av skivans tyngsta djup och bästa textslingor, därav favoriten "what is it I got, that triggers you to follow me day and night". Näst sista spåret Break Of Day är vad man kommer närmast en klassisk Sonic låt med tung briljans, den kommer säkerligen att bli mångas favorit, med all rätt. Sista och avlutande låt som också delar albumets titel We Rule The Night är riktigt grym även den och har chans att bli en sjuk live-låt. Ett jävligt bra avslut på det hela.

Allt som allt. Sonic Syndicate har utvecklats, dem låter inte precis som förut. Men å andra sidan, who wants to be stuck in a rut? Dem som påstår att dem har blivit popiga borde kolla upp hjärnkapaciteten. Visst, albumet har rispor som My Own Life och för mycket rensång, men i helhet är det här ett bra album. Nathan är grym och utvecklingen gällande restrerande medlemmar hörs betydligt. Visst, jag kan ta att vissa är besvikna och inte lika öppna, men för det mesta är det faktiskt bara pussys som vill gnälla för att visa upp sina begränsningar inom musiken. Ta det, svälj och inse att det är bra oavsett. Dem har gjort ett bra jobb. Plattan är jävligt tight och även det mest jämna hittills, flest starka låtar. Ett stort minus är dock minskandet av Richards sångpartier.

Bäst: Beauty And The Freak, Plans Are For People, Break Of Day,
Betyg: 7 av 10