SANIBO

Danskarnas fjärde album i ordningen och även det sista i samma tema som de tre föregående. Med gäster som Barney Greenway (Napalm Death), Michael Denner (Mercyful Fate/King Diamond) och Miland "Mille" Petrozza (Kreator) har dem visat en stor variation och gett prov på olika stilar. Jag är övertygad om att det är ytterst få som skulle klara av att mixa punk, rock'n'roll, rockabilly, metal, heavy metal, thrash metal och country utan att det skulle låta för jävligt. Volbeat är ensam härskare och gör det bättre än någon annan.

Trots att Volbeat, som består av Michael Poulsen på sång, Thomas Bredahl på gitarr, Anders Kjølholm på bas och Jon Larsen på trummor,  har använt sig av flera olika inspirationskällor och målat utanför kanterna mer än vanligt så känns det här som den hittills mest stabila plattan. Allt smälter samman på en grymt sätt som inte ens får en att undra när Barney Greenway börjar growla i låten Evelyn. Blandningen som egentligen borde ge migrän och inte alls gör sig bra tillsammans är inget problem när vi snackar Volbeat. Kreator's Mille Petrozza gör en klockren medverkan på 7 Shots och hans röst bryter av jävligt fint tillsammans Michael Denner's gitarrsolo i samma låt. Tillsammans skapar dem en av dom bästa låtarna på plattan. Det var någon som antydde att Denner borde få en permanent plats i Volbeat så att bandet alltid kan leverera lika oklanderliga gitarrsolon, jag instämmer. The Mirror And The Ripper står som skivans öppningslåt. Öppningslåten är en del av inledningen som antingen lockar lyssnaren att låta plattan spinna vidare eller stänga av skiten. I det här fallet är öppningslåten en av de tyngsta låtarna och gör sig alldeles rätt där den här. I följade Heaven Nor Hell, en låt som låter Volbeat ända ut i slutriffen, utgörs större delen av låten av ett rivigt munspel och trots bandets uttalade om att detta album inte skulle innehålla några ballader så finner vi ändå den något mer lugna låten Fallen som fjärde spår. Men det kvittar då det är en maffig repris på We från föregående Guitar Gangsters & Cadillac Blood och kliver över flera av de tyngre låtarna. I  tempofyllda rockabillydängan 16 Dollars sjunger Poulsen om "an empty bottle of Jack and a bitch" och Aerosmith. Rockabillyn flyter sedan över till hyllningslåten A Warrior's Call till den danska proffsboxaren Mikkel Kessler, som även den fick en plats på skivan på grund av uppskattningen.

Michael Poulsen, låtskrivaren som till större delen står för Volbeat's verk, har ännu en gång bevisat sin genialiska kompetens. Att hans grova amerikanska rockabillysång tillsammans med resten av killarnas grymma teknik fortfarande kan göra underverk. Albumet som en helhet förtjänar fler än bara en guldstjärna. Gräver man under ytan visar det också på att bandet har gått igenom en del mindre och stora förändringar på personliga plan i och med detta skivsläpp, om det har bidragit till det lyckade slutresultatet kan säkert diskuteras. Men även fast Barney Greenway's growl inte får en att hoppa upp i taket kan jag inte låta bli att rynka på näsan och åter ställa mig frågan om det verkligen passar in så bra som jag, och bandet, hade hoppats på. När detta album kom på tal var det bestämt att ta in gästartister och visa fansen vilka artister som länge inspirerat Volbeat, och det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att det passar in så galant som man hoppas på. Den trettonde och avlutande låten Thanks veka och nästan smöriga lyrics och inslag bidrar också till plattans absolut sämsta låt. Men plattan bjuder på tighta melodier och en grym blandning som har bidragit med några av Volbeats bästa verk hittills. Är det här den bästa plattan bandet gjort? Nej, Guitar Gangsters & Cadillac Blood är fortfarande ett mästerverk som jag någon gång hoppas att dem kan komma ikapp. Beyond Hell/Above Heaven räcker inte enda dit på grund av schizofrenin. Det här är även den första skivan Poulsen skrivit utan sin pappas tycke som stöd, han sa att han hoppades på att hans far kunde vara stolt över honom. Poulsen kan utan tvekan vara säker på att hans pappa håller på ett stort leende och är mycket stolt över sin son vart han än befinner sig.

Betyg: 8/10
Bäst: The Mirror And The Ripper, Fallen, 7 Shots,