SANIBO

Det första vi möttes av när vi släpade oss in på festivalområdet på lördagen var ett jävla tardtält som några gubbar satt och styrde för att skrämma ihjäl folk, haha. Som ni ser/hör så är Iced Earth redan där i full gång med sin spelning som jag i all stress hade tänkt att se. Så medan sara sprang och polade sig med tältet försökte jag stå och se så mycket som möjligt, det var trots allt ändå Matt Barlows sista spelning med bandet och det svider fortfarande att jag missade större delen av den. Av vad jag hörde lät det dock som att Matt snarare hade krökat som en dåre kvällen innan än suttit och sippat på sitt honungste, jag fick inte direkt jaw-drop moment.

Missade Ralf Scheepers Primal Fear gjorde vi också. Jag kan säga er att vi, åtminstone jag, missade en helt bunt med band under festivalen. Nackskott!



Om man kollar på bilder från första festivaldagen till sista så ser man att mitt jobb som fotograf borde strykas ganska rejält, haha. Det finns knappt några bilder alls från den tredje och sista dagen och jag minns knappt vad vi gjorde ändå så det kvittar väl vad jag skriver här.

Utgår vi från bilderna kan jag säga er att vi bärsade (det är något jag alltid kan vara säker på att vi gjorde) och kastade mördarblickar mot folket som fick sitta i Jägermeister-baren med en perfekt uppsyn över hela wacken. Vi fick även besök av en viking i sitt esse och jag fick stånd av en karls Anthrax tatuering. Synd att han inte var ca 25 år yngre.




Så var stunden kommen för Avantasia's sista spelning. Inte för iår, utan för alltid. Iallafall enligt Mr.Sammet. Gästartister denna spelning var Amanda Somerville, Bob Catley, Michael Kiske, Jorn och Kai Hansen. Helt jävla briljant med andra ord! Och självklart var det också snuskigt bra. Setlist a lá Scarecrow, Promised Land, Death is just a feeling, Farewell, The wicked symphony, Avantasia och det perfekta avslutet med Sign of the Cross/Seven Angels toppat med en sinnes publik, Kai Hansen solo och massiva rop efter Kiske. Så mycket musikalisk briljans tillsammans på samma scen att man började svettas.

Men snuskigt bra för att möjligen vara deras sista spelning? Nej. I stort sätt samma setlist som på Europa turnén förra året och inget som överraskade det minsta. Kalla mig onödigt bitter, men nog fan hade jag velat se en sista spelning som totalt knockade mig. Därför drar jag slutsatsen att detta alltså inte kan vara deras sista, hehe..



Wacken valde att tagga oss till max med att släppa 2012 års första band till festivalen! Gissa vilka band publiken blev som vildast på? Scorpions, Hammerfall och Amon Amarth. Är det inte förjävla härligt att stå och mysa och vara svensk då? Haha. Wacken kryllade nämligen av Hammerfall-patchar, till nelles fasa. Måste medge att jag blev förbannat taggad på nästa år när Gamma Ray och Amon Amarth dök upp på skärmen.




Kreator time! Väl längst fram efter Avantasia körde Kreator igång med sin spelning på grann-scenen. Även om vi ständigt bara fick nöja oss med att se allt från höger sida kan jag försäkra er om att Kreator bjöd på en sjuhelvetes jävla bra spelning! Det var första gången för mig och var jag inte orgasm-fast redan från början vill jag lova att jag var det efteråt. Svårt att stå still när örat fångar upp Hordes of chaos, Warcurse, Pleasure to kill, Enemy of God, Flag of hate och Tormentor och för det vidare genom örongången.



Sista band att köra slut på Wackens slitna själar var Motörhead! Välplacerade front row fick vi ännu en gång tid att njuta av det bästa av det bästa som ingen annan jävel klarar av!

Nu var det ju dock förbannat synd att Wackens publik på 90.000 pers innehöll en hel del idioter (no shit) som skulle crowd-surfa sig fram till scenen i rent nöje varenda gång ett band spelade. Så stod man längst fram, eller långt fram iöht fick man räkna med att få skor, armbågar och rövar smashade i ansiktet varannan minut. Och under Motörhead övergick det till varannan sekund + ett tryck mot kravallstaketet som jag aldrig tidigare fått känna på. Så illa att det bara var att säga "adjö front row" och ställa sig längst bak.

Minnet under första tredjedelen av spelningen är därför i ett blurr av rövar och skor, men jag är inte orolig. För resterande del var så grym som bara en Motörhead spelning kan vara och den lyckan nöjde vi oss mycket väl med när vi somnade in och Wacken Open Air var över för iår.


Följande riktar jag till er som ännu inte besökt Wacken: GÖR DET! Det är en upplevelse man inte vill vara utan. Helt jävla underbart.

Är det nu vi måste överleva en vinter innan nästa gång? Satan!

Första band som sågs på Fredagen var Rhapsody of Fire, vilket jag verkligen sett fram emot eftersom jag aldrig sett dem förut. Fabio Lione var lika briljant som väntat och hans röst skakade liv i Wacken-publiken i den stekheta eftermiddagssolen. Och när de väl körde igång Dawn of Victory sket jag fan ner mig av iver. Rhapsody är lite för power metal för min del, men det är för många låtar som prickar så jävla rätt att det är omöjligt att ignonera deras grymma musik.

Förjävla glad över att ha fått bevittna bandet live på Wacken? Ja, för några dagar sedan gick de nämligen ut med att bandet ska splittras och originalmedlem och gitarrist Luca Turilli och basisten Patrice Guers lämnat bandet.


Nöjd efter Rhapsody drog jag till nelle och sarr, som skippade Rhapsody (?!?!!?!?!?), för att ta några supar och bärsa innan nästa spelning. Fredag bjöd helt klart på bäst väder och det stekte som in i h-vete. Där någonstans i hettans esse började man redan bli nådigt less på kommentarerna om vår hårfärg och att "ja, det är klart ni är från sverige, ni är ju blonda." Brist på raggningsrepliker deluxe,




Next up: Judas Priest! Vi var fast beslutna om att ta oss front row på denna spelning, och det gjorde vi också. Den här spelningen var bland det mäktigaste att beskåda på festivalen, just på grund av den lilla lilla anledningen att det faktiskt var Judas Priest. När Halford och gänget uppenbarade sig på scenen fick jag jaw-drop moment x100 och när de drog igång Rapid Fire var jag redan påväg upp mot himmelriket. Setlist a lá Metal Gods, Heading out to the highway, Judas Rising, Starbreaker, Night Crawler, The Hellion, Electric Eye, Blood Red Skies, Hell Bent For Leather.
 
Trots att detta var ett grymt ögonblick så var allt trots det inte på topp. Halford fick kämpa sig igenom låtarna och i slutet gav han mest ifrån sig anfådda grymtningar. Den goda tiden är förbi, that's not a surprise. Man får väl helt enkelt vara glad över att man sett dem iöht.




Airbourne headlinade fredagen på True Metal Stage, right after Priest. Airbourne har spelat på Wacken tidigare år, men nu jävlar fick de visa hur man avslutar en dag på Wacken Open Air! Det här var andra gången jag stod öga mot öga med australiensarna och spelningen var inget annat än en grov njutning. Energi x100, grym setlist (kan det bli annat?), en klättrandes Joel O'Keeffe och ett nästintill perfekt framförande av alla låtar. Svetten sprutade och jag kan ännu en gång säga att det är få som röjer som Airbourne!

Det finns två snyggingar i familjen O'Keeffe, I'm marrying one of them!

Vi anlände på området på torsdagen med festivalens shuttlebuss, och det var som att anlända till hårdrockens mittpunkt, the place to be. Det slog oss dessutom hur jävla stort det egentligen var, men från första ögonkast var det fan bara riktigt jävla underbart! Att solen dessutom stekte på gjorde inte det hela sämre, 



Det första vi gjorde var att kirra ett flak med Wacken-öl och bärsa på ordentligt medan vi tog in festivalen!


Inom loppet av en halvtimme kom det en snubbe och visade kuken för oss och en jävligt snygg varelse i mask och ville vara med på kort. The smell of the creature was fucking wunderbar!




Första band av intresse på torsdagen var Helloween! Men jag är inte så jävla hype på den här versionen, det finns bara ett riktigt Helloween och det är med Kai och Kiske på plats. De gjorde dock bra ifrån sig, men sångaren är fan inte riktigt guld live, det skar sig lite då och då.


Så det var en ypperligt tillfälle att pola sig med festivalbesökarna och bärsa på medan man stirrade på storbildskärmen, haha.



Next in line var Blind Guardian! Och som ni kan se såg vi inte ett pisskit. Vi försökte ta oss längst fram utan någon som helst tur och var tvugna att dra bakåt för att iöht se något alls. Jag blev sur som ett liten hora över att vi var tvungen att glo på TV för att ens få en skymt av Guardian (hehe, bortskämd), så jag vet inte vad jag ska räkna denna spelning som, om jag ens ska räkna till att jag sett Guardian två gånger. Det var här det gick upp för mig hur sjukt mycket människor det var på plats, inte härligt! Men jag kan säga så mycket som såhär: Hansi var på topp som satan!


När till och med Hello Kitty var på plats och bärsade, behöver jag ens säga något mer?!



I hög tid till Ozzy Osbourne, sista akten för torsdagen, hade vi gjort det bekvämt för oss uppe på ett bajamaja-tak och röjde sönder så hårt att taket buktade inåt när vi drog. Vi såg inte bra, men såg då fan så mycket bättre än på Guardian och det var riktigt jävla ös! Inte bättre än Globen-konserten förra året, men fortfarande bra, men den där speciella Ozzy charmen, som numera inkluderar lite kråkor.

Med detta var vi förbannat nöjda och började redan invänta fredagen!

 

Hemma från skogsröjet och jävligt nöjd!
WASP röjde sönder hela rejmyre, och bjöd på en av de bästa spelningarna jag sett. Den pissade även på de flesta spelningarna @ wacken. Vem hade trott att det ögonblicket skulle befinna sig på Skogsröjet? Det var så jävla bra att det känns som att jag är pånyttfödd. Hardcore Superstar var också helt perfekta och kickade igång med den bästa setlisten jag någonsin sett dem framföra med bl.a. Someone Special och Liberation som höjdpunkter. Jag befann mig tyvärr bara där på lördagen och missade därför självklara höjdpunkter under fredagen, men kan kan ju inte få allt här i världen.

Trots att kylan tog kål på oss och campingen saknade röj totalt hittade vi tillslut bärs och sällskap tills vi vid 06:00 kände att det var dags att dra. Det kändes som att sommaren verkligen övergivit oss när skogsröjet slog igen. En sak är iallafall säker, festivalsommaren är över för iår. Bite me in the ass and rewind the tape!

Tre bilder tagna på plats, varav de två första är tagna av Carro< och Grimgoth<

Puh, nu är jag hemma och puh är typ allt jag orkar få ur mig för tillfället. Den här veckan i tyskland är bland det mest värda jag gjort, utan tvekan. Och fast jag är så sliten att jag snart går av på mitten vill jag inget hellre än att dra tillbaks och uppleva allt igen. Vi spenderade tre dagar i hamburg och levde livet på Reeperbahn som var täckt av hårdrockspubar, casinon och strippklubbar, med grov betoning på det sistnämnda. Vi hann även med att träffa Kai en dag och svepa drinkar eftersom vi inte skulle kunna träffas på wacken.

Direkt efter tre legendariska dagar i hamburg bar det av till Wacken Open Air 2011 och det var som en fet jävla orgasm som varade i tre dagar. 80.000 pers på plats och briljanta band på plats, allt var som en skräckblandad förtjusning. Hat och kärlek på samma gång. Under lördagen avslöjades även en del bokningar till 2012 års festival och suget efter att få närvara även då blev jävligt stort!

Uppdatering kommer, dag för dag med prioritering på Wacken.