SANIBO

Hemma, halvt levande och vill ta fram en k-pist och skjuta ner folk.
För att vara ironisk så hade vi ju det bästa jävla tänkbara vädret! Jag har aldrig i mina dagar varit med om ett sånt jävligt väder, det är ju passande att det största monsunregnet och åskvädret som sverige hittills varit med om skulle leta sig till stockholm och Sonisphere och göra lervälling av hela skiten.

Men jag försökte intala mig själv att det egentligen inte fanns något som skulle kunna förstöra stämningen under spelningarna och det faktum att jag skulle få se alla grymma band. Det var grymt, och det gällde bara att skita i regnet och leran som nådde upp till vaderna. Jag har lärt mig att koppla bort allt det där på grund av turen jag haft med vädret i sommar. Under Alice Cooper var det dock som att stå och duscha och samtidigt se spelningen, så där dog stämningen totalt. Det är så jävla synd att vädret kan förstöra så mycket, hade vi sluppit denna skit hade jag kunnat tänka tillbaks på en helgrym dag med stämning på topp, - det ända jag tänker på nu är lera och att jag inte har någon mobil för 80e gången i mitt liv.

Men vi kan ju se det på den positiva sidan, inga spelningar ställdes in a la Finland och jag är gymt nöjd med spelningarna! Det bästa på hela dagen var helt klart Mötley Crüe toppat med Maiden. Jag tror inte jag slutade le en ända gång under Maiden, dom har frälst mig mer in i benmärgen än någonsin efter den här spelningen och jag ryser när jag tänker tillbaks. Stämningen under Mötley var också helt insane och jag höll fan på att pissa ner mig av lycka efter att för andra gången sett mina älskade killar.

Jag skriver mer angående spelningarna sen, efter 17 timmar på arlanda med macce är jag lite mör. Är lite småledsen över att jag inte såg Hammerfall också, (ha ha ha)


Nikki Sixx photo,

Klockan 00:45 på lördagen, sista slitna jävliga kvällen på festivalen, så var det dags för avslutande band att röja scenen, Sonic Syndicate. Jag gick mot festivalen en timma tidigare endast för att inte somna och missa skiten i något dike.

SONIC SYNDICATE - Något jag älskar med Sonic Syndicate är att det aldrig är tomt på scenen, det är konstant röj och finns inte en chans att det blir tråkigt. Av de två tidigare gångerna jag sett dom live har jag aldrig blivit uttråkad, och det är precis så det ska vara. Bra live är något dom alltid har varit, även innan Nathan, men jag måste säga att dom har blivit ännu bättre sen Nathan joinade dom. 

När introt till Rebellion In Nightmareland spelats och Nathan tagit ton till "The only dream we ever shared.." visste jag att vi hade en kickass spelning att vänta. Rebellion är en av mina favoritlåtar med Sonic, och att äntligen få höra den live var beyond. Den är så jävla bra! Rebellion följes upp med Encaged, Flashback och därefter Aftermath. När det var dags för nya Revolution, Baby var jag lite tveksam, men den överraskade verkligen! Publiken blev helt galen och det visade sig vara den låt som nästan var mäktigast live. Setlisten fortsätter a la Ruin, Powershift, Blue Eyed Fiend och favoriten Psychic Suicide och bandet leverar bättre än någonsin! Det här var utan tvekan den gången Sonic har leverat bäst och verkligen visat vad dom går för. För att inte tala om vilken killer Karin är på basen, hon gör mig lesbisk.

Spelningen avslutas efter ytterligare låtar med Jack of Diamonds och Nathan tackar genom att skrika "Tack som fan Skellefteå!". Sen är det dags för det klassiska "kasta plektrum och trumpinnar" avslutet, och Nathan hoppar ner från scenen och springer fram till mig, ger mig en setlist och halvkramar mig över stängslet. Riktigt jävla nice att få hälsa på den killen igen, han är så jävla go. Han känns lite som en vän man snackar med över internet men får träffa alldeles för lite. Den ögonkontakten vi har emellan är inte nådig. 

Jag tackar genom att skrika - TACK SOM FAN SONIC SYNDICATE!!!

Detta är vad jag sysselsätter mig med nu när jag hämtar krafter mellan festivalerna.
Även fast dessa tidningar köptes redan innan Trästock har jag inte hunnit öppna dom förren nu. Igår läste jag om Golden Gods Awards i Metal Hammer, och fyfan vad sugen man blev på att planera in det i kalendern nästa år. Mer röjigare fest får man leta efter. Jag läste även Sweden Rocks Martin Carlssons ord angående rockstjärnor, det besvärliga släktet. Han nämnde något om Gary Moore, vad kan jag inte komma på nu, men det fick mig genast att tänka på vilken bitch den där lilla gubben är. På Norway Rock visade han minst sagt sin plats i det besvärliga släktet och när chauffören råkade skratta åt hans skämt hade han bara vänt sig om och sagt "What the fuck are you laughing at? Shut the fuck up and drive!".

Det lockar även i trådarna nu igen att dra på PDOL på fredag. Nu har jag ju sovit ikapp, haha. Det är svårt att tacka nej till lite skön efterfest, så det kan nog mycket väl bli så att jag befinner mig front row på Sonic Syndicate på fredag helt oplanerat. Only time will tell. Fan vad less dom måste vara på mitt ansikte i publiken,

Ikväll kommer recensionen av Sonic Syndicates spelning på Trästock upp på bloggen. Tills vidare får ni glo lite extra på Cruz och gänget, jag filmade även där. Fan det dröjer ju inte länge innan man får träffa killarna igen, Sonisphere förfesten 6 augusti förfan!

Innan Crashdïet hann skifta från P3 Live Session mot stora scenen så var det dags för Bullet att ta plats däremellan.

BULLET - Man kan säga att jag hade noll förväntningar gällade Bullet, eftersom jag aldrig en sekund trott att dom på något sätt skulle vara dåliga live, så det var endast en självklarhet. Mycket riktigt så var dom jävligt bra! Det är svårt att vara annat med Hell Hofer på vocals och världens snyggaste gitarrist Erik Almström på lead guitar. Nästan lika klockrent som på skiva körde dom slut på låtar som Roadking, Dusk Til Dawn, Turn It Up Loud och självklara Bite The Bullet.

Trots Bullet's starka insats och grymma leverans så bleknar dom ändå i jämförelse med sina partners Crashdïet. Det behövs något mer än en vandrandes Hell Hofer på scen och en gitarrist och bassist som står och gungar i takt. Jag hade gärna sett Hofer svettas lite mer!

Still - Jävligt bra!

Första dagen på festivalen, och två Crashdïet gig inbokade.
19:00 på P3 Live Session och 23:45 på stora scenen.

P3 LIVE SESSION - Det var givet att vara på plats på Crashdïet's två gig och det första tog plats på det varmaste stället på jorden, inne i Campus tältet. Svetten rann och det var ett under att inte Simon svimmade som han sprang runt. Trots värmen så var detta sjukt jävla bra, precis som väntat. Det här giget är också första gången, troligt nog, jag ser killarna live och det fanns inte så mycket mer att begära. Jag intog campus tältet i väntan på att få höra två, tre låtar, men setlisten liknande mer en spelning och var den perfekta försmaken på spelningen senare på kvällen!

Peter tog även Simons plats framför micken och tog ton till Noice's Bedårande barn av sin tid. Det var riktigt jävla grymt att höra Peter sjunga live och han gjorde det sjukt bra! Fy fan vad jag älskar Peter. Synd att han är gift, annars hade jag friat.




STORA SCENEN - Efter att ha sett killarna tidigare under dagen var jag mer taggad än någonsin på att få se dom springa ut på stora scenen och leverera ännu bättre än tidigare, - vilket dom också gjorde! Det är något med stora scener jämfört med mindre, jag älskar kontakten man får under spelningar på mindre scener samtidigt som det känns så jävla mycket bättre och mäktigare på en större scen.

Om någon hade tagit puls på mig under favoriten So Alive hade pulsräknaren sprängts, det var magiskt att bevittna den live och Simon var en gud på scenen med sina hesa skrik. Även denna gång tog Peter plats i mitten av scenen och sjöng ut till Bedårande barn av sin tid och var om inte ännu grymmare denna gång och gjorde mig lika jävla glad som förra gången.

Låtar som Riot In Everyone, Breakin' The Chainz, Native Nature, Chemical, In The Raw, Armageddon, Generation Wild och Queen Obscene/69 Shots kördes på löpande band blandat med grymt mellansnack och efter killarna tackat för sig tror jag inte att ni skulle ha hittat en mer nöjd människa än mig i publiken!

Det känns äntligen som att jag fått det bevisat, Crashdïet är nu bättre än någonsin!
Efter giget joinade vi även killarna och Bullet på efterfest. Vi tog några öl på något skumt ställe kallat Nocks och drog sedan vidare till hotellet. What happend at the after party stays at the after party, eftersom jag lät kameran ligga i väskan för allas skull.

Låt mig presentera: The Turtles guy!
Jag och nelle är nog ganska överrens om att detta var det bästa kapet vi haffade backstage. Jag menar, fuck Matt Tuck, fuck Parker Lundgren och fuck Kai, WE MET THE TURTLES GUY!

Haha, skämt åsido. Denna snygging var inom foto området alla dagar på festivalen och andra dagen hade han en turtles keps på sig och både jag och nelle höll på att smälla av, speciellt ms.chanelle. Har man en Turtles keps har man nelle i säng direkt, that's all I have to say. För att inte tala om hans snygga väst med patches på.

Hur som helst så lyckades vi träffa på denna killen sista dagen och jublade glatt över detta. Han var blyg men som ni ser på hans min så blev han jävligt stolt över att vi avgudade honom, haha. Tyvärr så var han lyckligt gift... han hade flickvän. bad för nelle.

Så killar, det är bara att pimpa er jeansväst och köpa en Turtles kepa!

Detta är en historia försig, come on in and enjoy:

Efter Bullet For My Valentine var över och tårarna torkat intog jag och nelle samma front row plats som tidigare och inväntade Sebastian Bach. Motörhead och Sebastian Bach bytte nämligen plats kvällen till ära, stackars dom jävlarna som kom i sluttampen av Bach när dom tänkt se honom. Men som jag sa tidigare, Sebbe överraskade totalt! Satan vilket drag det var på honom! Sen blev man ju inte mindre shockad när han var så jävla snygg trots att det var ett bra tag sen han såg sina bästa år. Rösten var rysligt bra och med en norsk 19-årig gitarr elit på gitarr kunde det inte bli annat än en grym spelning. Att han öppnade med Slave To The Grind och sedan körde Big Guns, Piece of Me och 18 and Life var äckligt bra! Tro mig, att höra 18 and Life med original sångaren var allt annat än dåligt.

Utan Gamma Ray i norge och tillgång till backstage senare på lördagen så provade vi ändå att dra fram våra backstage pass från i torsdags och lyckades smita in i väntan på Motörhead. När jag senare inte kunnat hålla mig från att gå ut från backstageområdet och inte kom in igen och jag nelle stod och snackade på varsin sida av stängslet kom det en vakt och frågade om vi ville hänga med upp på scenen. "What?!" var allt vi fick ur oss, och strax efter ett "YES!".



Så där fick vi stå på scenen och njuta av spelningen från Motörheads point of view. Fyfan, det var inte dåligt! Tror ni det var sämre när jag sedan nästan går rakt in i Padge (gitarrist i bfmv) kramar honom, råkar släcka hans cigg och sedan går rakt på Matt Tuck det andra jag gör? Innan jag hinner säga det jag tänker kramar Matt om mig och säger "Hey, I saw you front row! You were awesome!" med hans sexiga engelska dialekt. Jag skulle vilja se mitt shock tillstånd just då faktiskt, jag kallsvettas bara jag tänker på det nu. Det var inte helt fel att stå och se Motörhead med Matt Tuck. Han är ännu snyggare än på bilder mina vännner. Innan han går ger han mig en till kram, och just då kommer det en vakt och skriker "Lemmy wants you and your friend for the after party at the hotel, do you wanna come?!" Ännu en gång står jag helt paralyserad och får ur mig ett "YES!". Vakten svarar "Okey, meet me downstairs later."

När Motörhead tackat för sig och Bach även joinat Lemmy på Vocals går alla backstage igen. Där får vi stå med vakten som frågat oss om efterfesten ett tag och vänta på klartecken. Medan vi väntar hinner även Bullet For My Valentine åka förbi med sin buss, där Padge får syn på mig och kastar slängkyssar och Matt pekar på mig och gör någon slags pekning om att jag ska joina dom på bussen. Yes, believe me, det skulle jag ha gjort Matt. Dom rullade nämligen vidare mot Ryssland och skulle inte joina efterfesten på hotellet.

Blonde, Bad And Beautiful som jag och nelle är så var vi redo att röja på efterfest med Motörhead och Bach och åkte mot hotellet. Väl där skulle vi just gå in genom hotell entrén då det kommer en vakt och ställer sig framför oss och säger: Nej, ni kommer inte in! Jag och nelle stirrar på varandra, skrattar lite nervöst och frågar om han skämtar. Men han är dödsallvarlig och hatet i hans blick uppenbarade sig ganska grovt. "vilket band är ni med?" frågar han sen, "Motörhead" svarade vi. "Ni har nu varit här tre kvällar med tre olika band, glöm att ni kommer in hit igen".

Med absolut noll anledningar att banna oss från hotellet och bara rent hat och personangrepp ringer survakten hotellchefen och får oss bannade från hotellet. Alla är på våran sida och grälar med vakterna och gör allt för att vi ska få komma in, men dom vägrade släppa in oss. Mikkey Dee kom till och med ut och frågade varför i helvete vi inte var inne på festen. När vi sa som det var blev han pissed och gick och snackade med vakterna och hotellcheferna. Men dom sket till och med i vad bandet som headlinade hela festivalen hade att säga, så mycket hatade dom oss.

Citerar Mikkey Dee: "det är priset ni får ta för att vara unga och snygga."

Det måste ha stuckit i deras ögon nå jävulskt. Dom höll nästan inte på att släppa in oss när vi var med Crashdïet tidigare på lördagen heller, Eric var tvungen att övertyga dom om att vi var vänner och från sverige. Förlåt för att vi har träffat dessa två band sen förut och inte är deras horor. Life's a bitch when you're ain't sanna and chanelle.



Kameran såg sitt sista ljus efter de där Motörhead bilderna också tyvärr.
Men har inte annat att säga än:

THANK YOU NORWAY ROCK!

Saturday - Sista sketna dagen.
Stack ner på hotell buffé och gjorde en repeat och började dagen hos snyggingarna i Crashdïet igen (som nog ogillar att jag lägger ut dessa bilder. sorry guys, bite the bullet). Vi började halsa bort bakfyllan, eller fortsätta bygga på fyllan, kalla det vad de vill. Sen var vi väldigt tvugna att sticka ner på festivalen för att Eric bara var tvungen att se Anvil, haha. Väl där så drack vi bärs, såg Anvil, dräggade backstage, funderade på vad fan vi skulle göra och stack till hotellet igen. Där det groggades vidare, blev lite väl dräggigt och missade Sabaton. Men what the hell, det kommer fler chanser!  

I rätt tid stack vi sen ner till festivalen och intog backstage igen, där simon bestämt skulle bada, haha, medan vi andra drack bärs och käkade pizza.


Sen var det dags för det bandet jag drömt om hela festivalen och alla jag träffade hatade;

BULLET FOR MY VALENTINE - Nu är vi där igen, händelser man inte kan beskriva med ord, det här är precis ett sånt ögonblick. Jag kommer ihåg att jag twittrade att när jag sett Matt Tucks face skulle jag kunna dö lycklig, och det var väl ungefär så jag kände också när Matt och killarna kom ut på scen. Det här är också ett sånt där tillfälle då jag har en total blackout för att jag var så jävla lycklig. Det här var det bästa för mig på hela festivalen, just med tanke på vad bfmv betyder för mig. Min oro över att dom skulle vara dåliga live försvann direkt efter öppningslåten Your Betrayal, fan vad grymt det var! Det var så mäktigt att äntligen få se killarna live (jag menar så jävla länge som jag väntat på det nu) att det var omöjligt att hålla tillbaks tårarna.

Det var en grym spelning rakt igenom, förutom en sak - inget mellansnack. Nej, det är sant, dom kom in, lirade bra som fan och gick ut igen.  Det tycker jag var riktigt kasst gjort, jag fick en div-känsla jag inte fått tidigare och tänkte på spelningar jag sett på internet och live dvdn där dom mellansnackar för fullt. Den här spelningen gjorde mig dock jävligt mycket mer taggad på att se dom i stockholm i november (!!!)

With too much cocaine tog vi oss igenom dessa underverk senare på fredagen:

GAMMA RAY - Kändes det konstigt att se killarna vi tidigare taggat upp med i deras louge på scen? Ja, den känslan är och förblir obeskrivlig, det var en sån jävla skum känsla. Men dom var självklart lika jävla kung som vanligt, Kai Hansens röst kunde fan spräcka bergen som omringade oss och det var lika samspelt som tidigare. Det gick dock väldigt fort, och vad som skulle vara en timme kändes som en halvtimma. Det var gött med folk och grova rysningar tog över under mästerverk som Send Me A Sign, Rebellion In Dreamland och New World Order. Kai's läderkepa åkte på under To The Metal och de två Helloween låtarna I Want Out och Ride The Sky stod också på setlisten.

Det är dags att använda ordet Brilliant! Sen när vi gick backstage igen och skulle tacka killarna för showen och berätta hur grymma dom var möttes vi av en övertaggad Kai som kramade om oss och sa att VI var awesome. Vi? Ursäkta men, nej, tvärtom Kai.



Queensrÿche - Nelles höjdpunkt och utan tvekan en av dom mest brillianta banden på festivalen. Geoff Tate's röst var helt sanslös live (med eller utan hår)! Det kändes verkligen ända in i benmärgen och det var sjukt nice stämning spelningen igenom. Det kördes tyvärr ingen Operation: Mindcrime, men Empire, The Thin Line och Jet City Women! Det var jävligt bra, lite tvärtråkigt ibland men jävligt bra musikmässigt.




Jag hade tidigare också gått och förälskat mig i en sjuk sweet kille som vandrade omkring backstage och bytt några blickar med honom. Ni ska veta hur jag undrade vilket jävla band han tillhörde. Jag höll på att smälla av när jag senare såg att det var gitarristen i Queensrÿche, och var väl nästan på plats uppe bland molnen när vi senare träffade honom backstage och stod och snackade med honom ett tag innan bandet skulle dra vidare. Undrar ni vem jag ska gifta mig med så har ni svaret här,

Låt mig presentera min man Parker Lundgren;

Såja, ett litet avbrott från Norway Rock uppdaterigen.
Haha, det är så roligt att läsa och höra era tankar kring det. Yes I know - det är beyond och helt sjukt, fråga inte hur detta blev möjligt. Men, there's more to come, minst två delar till iallafall. Ovan ser vad jag lyckades råffa åt mig, inte så dåligt! Ni vet ju hur nördig jag är när det gäller sånt där,

Jag antar att jag har fått vad jag förtjänar nu också. Jag har fått förkylningen from HELL och det känns som att jag är nära döden när som helst. Igår feberdrömde jag att mitt täckte bestod av patronbälten och satte mig på en stol i köket i en halvtimma utan att röra mig. Haha då har man fan rejäl feber, jag är helt knäckt. But that's nature, man har ju lärt sig att man inte ska få ha the time of life utan att betala för det sen också.

Tänkte bjussa på en av de få videos jag har från festivalen,
Denna när Slash och Kennedy kör Nothing To Say, min favoritlåt på Slash platta, med M.Shadows på vocals egentligen. Det var jävligt nice att höra den live, videon är filmad från mixertältet framför scenen.

Efter något för mycket Jack & Coke i hotellbaren innan läggdags vaknade vi upp i ett hotellrum med utsiken ovan, en Kai Hansen plinkandes på sin gitarr och färsk frukt och paj. Måste säga att det var den bästa bakfyllan jag haft med tanke på vad jag möttes av, haha. Tacksam över att Kai lånat ut sitt hotellrum till oss och lite småsur över att ha sovit bort Crashdïet spelningen gick vi bara några rum bort i korridoren och crashade Crashdïet hotellrum. Där killarna var i full gång att kolla igenom spelningen från samma dag som dom var jävligt nöjda med. Gött som fan!



Så när vi fått i oss någon bärs och kommit igång var vi tvungna att springa ner och möta upp Kai, vilket vi helt höll på att glömma. Jag tror både jag och nelle höll på att skita ner oss när vi möttes av en limmo som stod parkerad utanför hotellet och av Kai som snabbt bad oss hoppa in. Så där var vi, jag och chanelle och killarna i Gamma Ray. Jag tror nog att den upplevelsen är top tre på hela resan, känslan när vi gled in backstage, folk glodde så att ögonen poppade ut och jag och nelle gick ut ur limmon först är fan oslagbar, haha. Satan vad nice det var!

Väl där så gled vi in i Gamma Ray's louge där det fanns JD, bärs, sprit, chips, pizza och mat så det räckte för en hel armé. Någon gång i livet ska vi också ha det så gött! Timmen där innan spelningen är fan också oslagbar, haha. Bassisten Dirk var så sjukligt nervös att vi höll på att garva ihjäl oss, han sprang fram och tillbaks överallt, åt hela tiden och lirade darrigt på sin bas. Resten av gänget var dock hur lugna som helst. Dirk märkte att vi kollade lite skeptiskt på hans ätande och sa tillslut, "... I didn't had the time to eat earlier..."

Innan vi skulle inta front row fick vi även Kai och Zimmermanns backstagepass, så det var bara att röja!

Efter att vi tryckt i oss en burgare efter Immortal gick vi vidare på området,
I slowmotion vandrade vi vidare och hinner knappt reagera förren det springer fran en skäggig rödtott till oss och skriker att vi ska komma och joina hans polare på en bild. Han står i tältet där dom gör Henna Tatueringar och har tatuerat sönder hela sig själv och är totalt wasted, haha. Vi posar medan det tas kort och filmas, och just när vi ska gå därifrån får rödtotten syn på nelles Anthrax patch på ryggen och skjuter till.

"NO WAY!" skriker han och börjar berätta att sångaren i hans band Purified In Blood har en exakt likadan patch. Det är alltså trummisen i Purified In Blood vi har lyckats stöta på, och han blir så förälskad i oss att han ringer sin polare och ber han ordna backstage pass till oss. Ut kommer han med två pass där det står "Chick 1" och "Chick 2". Haha fetaste groupie namnen, vilket dom tyckte var sjukt roligt. Sen drog vi upp en sväng på scenen under Kamelot och drog sedan vidare mot "loungen" vid scenen och började se Slash där.

Sen lämnade vi loungen och mötte upp Kai Hansen. Det var jävligt gött att träffa honom igen, och efter ett återseende förflyttade vi oss mot mixertältet och fortsatte att se Slash där. Man blev ganska sugen på att lägga sig och rulla runt på mixerborden så att hela scenen skulle sluta i ett helvete, haha.


SLASH - Förutom Slash så var jag jävligt lycklig över att få se och höra Myles Kennedy, då jag älskat honom och Alter bridge under en längre tid. Han var verkligen grym live, och självklart likaså Slash. Det var riktigt grym stämning när dom körde Nightrain, Rocket Queen och min favorit från nya skivan, Nothing To Say med M.Shadows på vocals. Jag hoppades hela tiden att Shadows skulle komma utspringades på scenen, haha. Dock så kändes det fuckat att se Myles sjunga Guns klassikerna, men det var nice att se!

Efter Slash följde vi med Kai backstage och mötte upp Henjo och Dirk, gitarrist och bassist i Gamma Ray. Vi stod och snackade och drack öl och hade lika jävla roligt som förra gången vi träffades, haha. Det finns fan ingen gräns för hur kul vi kan ha, vi är på samma nivå när det gäller skämt. Henjo och Dirk hade förfestat hela dagen på flyget så dom var verkligen på g, så roliga har vi nog aldrig sett dom. Vi träffade även trummisen (Anders) i Purified igen och han höll på att dö pga synen av Kai Hansen. Så jag fick presentera Kai för Anders som var nära att svimma på plats. That was fucking beyond. när man måste presentera någon för Kai precis som att man är long time mates är man fan uppe på moln!

På torsdag vaknar vi upp som två slitna rövare i en okänd och tom husvagn.
Jag kommer ihåg att jag vaknade upp till att någon spelade Mustasch och mitt i yrandet fick jag panik och tänkte "spelar mustasch? varför i helvete har jag missat det?!". Jag var nästan påväg ut och panikera på campingen, men fick väl vett nog att komma på att det bara var campingen som var igång, haha. Efter att vi vaknat tog vi över campingen och började festen tidigt. Vi gästade läger efter läger och hittade till slut ett nice gäng som spelade Gamma Ray. Där mitt i rushen ringer Kai och meddelar att han kommer till festivalen senare på kvällen. Vi fortsätter att skåla och staplar sedan mot scenen redo att se Killswitch Engage och Immortal!

KILLSWITCH ENGAGE - Var inte på min måste-se-lista men kändes ändå jävligt nice att se. Höjdpunkten där var självklart Holy Diver covern, dom har gjort en så ruskigt bra cover på den! Howards röst väger upp mycket, men trots det så var det nästan bara ena gitarristen som det var mest röj på. Så, i helhet rätt så trista live, räddningen var Howards röst, om knappt det.

 

IMMORTAL - Innan Immortal skulle entra scenen så var jag och nelle så sjukt fyllehungriga att vi var nära döden. Våran deal var "vi ser tre låtar sen drar vi och käkar en burgare", men det blev långt ifrån så. Efter tre låtar passerat kunde vi inte slita oss, det var helt omöjligt. För trots att jag inte har lyssnat så mycket på Immortal så var detta bland det mäktigaste jag sett live! Dom var så jävla bra, så jävla bra att hela spelningen hann passera innan vi fick i oss någon sketen burgare. Det var nästan en Behemoth känsla, fast med mer tryck!


detta är bara halva torsdagen... there's more crazy shit to come.

Första dagen hade någon viktigpetter bestämt sig för att öppna upp himmelen och bjuda på vattenfall hela kvällen och natten. Men hindrar det folket från att samlas och se onsdagens storheter? hindrar det oss från att stå front row i 5 timmar? Nej, knappast. Trots regnet så var vi jävligt taggade när vi hoppade av bussen och vandrade in på festivalområdet! Första tanken som slog oss var att det inte var så stort, men det gjorde fan bara det hela ännu bättre. Stämningen var verkligen på topp och valet av EN huvuscen måste vara det bästa som gjorts. Vi snackade just om det senare på hotellet med en vakt, alla höll med om att det var det bästa med festivalen - att inget av storbanden krockade.

Först ut på Huvudscenen var:

AIRBOURNE - Dom bjöd på en riktigt bra spelning. Det borde finnas fler som frontmannen Joel O'Keeffe, satan vilket drag det var på honom! Han befann sig precis överallt på scenen, sprang ner i publiken, la sig på skivorna nedanför och gav fan den tråkigaste personen längst bak energin from hell! På något sätt var det också väntat, för han ser faktiskt helt crazy ut i allmänhet.

Vinet halsades under Cheap Wine & Cheaper Women, publiken blev galen under Runnin' Wild och jag njöt av Joels grymma stämma under Diamond In The Rough. Dom var väldigt samspelta, nu efter att ha sett dom live är jag övertygad om att dom kommer bli ännu större. Kvalité!





SAXON - Vad finns det mer att säga än att Princess of The Night var bland det härligaste som hördes från Norway Rock? Stämningen under den var helt crazy och det känns jävligt bra att ha sett dessa gubbar live. Heavy Metal Thunder och Denim and Leather var lika grymma dom också. Inte dåligt, men heller inte skitbra. en bra paus innan nästa storhet på scen...



MEGADETH - Det var aldrig så mycket tryck som det var under Megadeth på någon annan spelning under festivalen. Publiken var helt galen! med allt rätt. För mig som aldrig sett Megadeth förut var det självklart helt magiskt. Mäktigt! Mäktigt med en bra setlist a la Hangar 18, Skin O'My Teeth, Peace Sells, Holy Wars.., A Tout Le Monde. Tråkiga på scenen, men som jag brukar säga - med sådan bra och tung musik behövs det inte någon särskild scenshow för att underhålla.

Jag fick även en helt annan bild av Dave när han lirade omkring och log och skämtade. Efter att haft bra ögonkontakt med Dave spelningen igenom kommer det senare ut en vakt efter spelningen med två Megadeth svettband i handen. Folk blir som galna och försöker rycka åt sig dom, men vakten ryter åt dom och kommer fram till mig och nelle och säger "This is for you two from Dave Mustaine!".



TWISTED SISTER - Jävulskt mycket bättre än förväntat! Jag hade nästan inga förväntningar alls och hade undrat i veckors tid varför dom skulle headlina onsdagen framför Megadeth. Men halvägs igenom spelningen förstod jag faktiskt varför, dom var så sjukt mycket bättre än vad jag hade föreställt mig. Dom var faktiskt onsdagens headline och skulle inte ha platsat bättre som något annat. Vill tacka Dee Snider och gänget för att dom motbevisade mig. Är beredd att säga att Twisted Sister tar priset för bästa stämning på hela festivalen! Dee Sniders röst måste ha ekat i hela norge, och basisten Mark Mendoza är fan den brutalaste basisten jag sett!

Nästan det ända bandet med bara originalmedlemmar kvar och oslagbart samspelt. Jag ser fortfarande en halvt gråtandes Dee som försöker hålla inne lyckotårarna framför mig. Låtar som The Price, Stay Hungry, I Wanna Rock, We're Not Gonna Take It, Burn In Hell och Come Out and Play satt som ett smäck!

Nu är jag hemma i skit sverige igen!
Det känns så sjukt skönt samtidigt som det känns förjävla tråkigt också. Norway Rock har lätt varit dom bästa dagarna i mitt liv och absolut den grymmaste festivalen jag har besökt! Det är helt jävla sinnes! Allt som har hänt åker berg och dalbana i huvudet tillsammans med mitt sjukliga tinnitus.

Haha, vi hade inte ens med oss ett tält till festivalen för att vi var så jäva panka. Och sen när vi tänkte köpa campingpass för 800 spänn så funkade inte nelles kort så vi fick dom gratis. Vi crashade någon randoms husvagn första dagen och fick vi sova på lyxhotellet där alla kändisar bodde resten av dagarna, tack vare våran kära vän Kai Hansen. Tror fan ordet BEYOND inte ens räcker till för den här resan! Livet backstage är inte dåligt mina vänner. Jag har fått träffa så sjukt mycket trevligt folk och band. Att kunna snacka med dom musiker man ser så sjukt mycket upp till är oslagbart. Det finns inget som slår det. det vet ni som är lika frälst i musiken som jag,

Det har varit helt sjukt grymma spelningar alla dagar. Mäktigt är rätt ord! Vi drog av Airbourne, Megadeth, Twisted Sister, Saxon, Killswitch Engage, IMMORTAL, Slash, Gamma Ray, Gary Moore, Cavalera Conspiracy, The Cumshots, Queensryche, Anvil, Bullet For My Valentine, Sebastian Bach och Motörhead. Resten lyssnade vi på lite backstage. Vissa shockade mer än andra, och däribland Sebastian Bach. Han var riktigt grym på scen! Vi var tyvärr för bakis för att se Crashdïet eftersom dom spelade 12:00, men vad gör det när vi bodde i samma korridor och kunde se spelningen tillsammans med dom sen?

Jag tänkte dra updates i etapper med bilder. be aware

Hoppas ni ursäktar att jag måste sova bort fyra dagars konstant fylla och blåmärken.

Lika brillianta som alltid!
Mustasch toppar listan på det band jag sett flest gånger och dom har fan aldrig gjort mig besviken.

Nu är jag hemma efter några sjuka dagar i hufvudstaden.
Jag känner mig helt död, det känns som att jag har varit borta i två veckor och det känns sjukt när jag tänker tillbaks och inser att jag bara varit borta i fem dagar. Det har hänt så oförståeligt mycket den här helgen att min hjärna fortfarande går på högvarv och är på påväg att överhettas.

men...

KISS är fan det mäktigaste jag sett live! Det var så jävla grymt. Inte det mäktigaste i musikväg, men det mäktigaste i musikväg OCH live framträdande. KISS är show, och inga lär slå dom i det heller. Jag kunde inte ta in det när jag väl stod där och jag kan fortfarande inte ta in det. När Eric intog sin plats och introt till Beth började spelas så var jag helt golvad. Detta kommer jag nog att kunna leva på tills någon kastar mig i graven.

Mustasch var lika grymma som dom andra tre gångerna jag sett dom och Ralf satte fart på mitt hjärta som köat i 5 timmar, och Europe var så dåliga att jag somnade när jag lutade mig mot toves axel.

Mer om allt sen, Bilder kommer. Tills dess, tre videos från mig:

The time has come to tell you our awesome story.
In Gamma Rays Tour Bus:

Lördagen började piss, vi vaknade klockan fem slitna som djur, och jag fick springa på ica och köpa mat för att få oss vid liv igen medan nelle kexade inne på rummet. Vi käkade och tog oss till slut upp och stack mot Klubben, Fryshuset och den stört efterlängtade spelningen med Gamma Ray + Freedom Call! Freedom Call taggade upp rejält innan Gamma Ray entrade scenen och gitarristen gjorde mig knäsvag med sitt hårsvall. När Gamma Ray störtade ut var jag och nelle nära att dö på plats, det var så jävla underbart! När dom sedan drog igång med New World Order som andra låt, den låten vi bett för att dom ska köra, dog vi nog seriöst. Resten av spelningen var vi i himmelriket och dom var sjukt grymma live. Kai's röst spräckte hjärtat och Zimmermann bjöd på det bästa trumsolot vi sett. Att dom även drog av två Helloween låtar, Ride The Sky och I Want Out, var helt oväntat och helt jävla underbart.

Efter giget var slut fyllde samma tomma trista känsla kroppen som alltid, vi vandrade omkring ett tag vid scenen innan vi hämtade jackorna och började vandra mot tunnelbanan. Nelle köpte nattmat på 7eleven och vi damp ner i sängarna det första vi gjorde på rummet. Final Destination hade just börjat och jag sa vid upprepande tillfällen "det kommer säkert sluta med att vi ser hela, höhö", vilket det gjorde och vi övervägde att ens dra ut. Men eftersom det var sista kvällen så drog vi ut till slut. Först mot Hard Rock Cafe, som var stängt,  och sen vidare mot Pub Anchor, som höll på att stänga när vi kom dit. Så vi ställde oss utanför och var helt inställda på att gå hem igen när det kommer fram en kille till oss och säger "hey, did you enjoy the show?". Jag står och stirrar ett tag innan jag inser att det är gitarristen Lars från Freedom Call och när jag i chockläge vänder mig åt höger kommer Kai Hansen och Henjo (gitarr, GR) gåendes mot oss. Dom ber oss följa vidare till Heaven's Gate, väl där så glider vi förbi den sjuka folkmassan in och har jack & coke och öl i handen resten av kvällen och njuter av jävligt grym musik.

Kai hade inte tänkt dra ut den kvällen heller och var lika less som oss, det var Lars som drog ut honom. Kai sa vid upprepade tillfällen hela kvällen "it's fate!", haha. Efter Heaven's Gate slog igen portarna drog vi vidare till turnébussen. Väl där inne var känslan att svimma vilken sekund som helst jävligt nära, tror ni det kändes lite unreal eller?! Två våningsbuss, plasma, flott som fan och där satt vi resten av morgonen, drack drinkar, snackade skit, fulade oss, käkade nötter och hade så jävla roligt tillsammans, med Kai Hansen(!!!) Divan hos Kai fanns inte, han var som ett litet barn, så sjukt skön och garvade åt sig själv fast han nyss hånat dom som gjorde det och gjorde sin fulmin hela tiden, haha! Sjuk humor och så jävla sköna killar allihopa. Vi dunkade musik, snackade om allt möjligt, jag kände på Lars hår hela tiden och Kai och nelle hamnade i en hetsig diskussion om tvspel (haha!). Henjo hade på sig sin skabbiga tomatmössa han fått från ett fan och vi garvade åt allt möjligt, filmade, tog kort och trivdes bara sådär allmänt jävla bra ihop.

Det är självklart omöjligt att få ner allt vi snackade om och gjorde, men det var beyond.
Jag och >nelle< är så jävla grymma. beyond, beyond, beyond.