SANIBO

With too much cocaine tog vi oss igenom dessa underverk senare på fredagen:

GAMMA RAY - Kändes det konstigt att se killarna vi tidigare taggat upp med i deras louge på scen? Ja, den känslan är och förblir obeskrivlig, det var en sån jävla skum känsla. Men dom var självklart lika jävla kung som vanligt, Kai Hansens röst kunde fan spräcka bergen som omringade oss och det var lika samspelt som tidigare. Det gick dock väldigt fort, och vad som skulle vara en timme kändes som en halvtimma. Det var gött med folk och grova rysningar tog över under mästerverk som Send Me A Sign, Rebellion In Dreamland och New World Order. Kai's läderkepa åkte på under To The Metal och de två Helloween låtarna I Want Out och Ride The Sky stod också på setlisten.

Det är dags att använda ordet Brilliant! Sen när vi gick backstage igen och skulle tacka killarna för showen och berätta hur grymma dom var möttes vi av en övertaggad Kai som kramade om oss och sa att VI var awesome. Vi? Ursäkta men, nej, tvärtom Kai.



Queensrÿche - Nelles höjdpunkt och utan tvekan en av dom mest brillianta banden på festivalen. Geoff Tate's röst var helt sanslös live (med eller utan hår)! Det kändes verkligen ända in i benmärgen och det var sjukt nice stämning spelningen igenom. Det kördes tyvärr ingen Operation: Mindcrime, men Empire, The Thin Line och Jet City Women! Det var jävligt bra, lite tvärtråkigt ibland men jävligt bra musikmässigt.




Jag hade tidigare också gått och förälskat mig i en sjuk sweet kille som vandrade omkring backstage och bytt några blickar med honom. Ni ska veta hur jag undrade vilket jävla band han tillhörde. Jag höll på att smälla av när jag senare såg att det var gitarristen i Queensrÿche, och var väl nästan på plats uppe bland molnen när vi senare träffade honom backstage och stod och snackade med honom ett tag innan bandet skulle dra vidare. Undrar ni vem jag ska gifta mig med så har ni svaret här,

Låt mig presentera min man Parker Lundgren;