SANIBO

Den jävligt snygga och självklara tourtishan, och plektrumet som Kai gav mig i publiken. - innan det bästa på kvällen ens hänt, då var jag och nelle väldigt stolta över våra plektrum och trodde inte att något kunde bli bättre. det är ju beyond hur fel vi kunde ha,

Nelle har nästan just stuckit här ifrån och vi har utfärt lite ärenden som har med mr.hansen att göra. Det känns så sjukt att vara hemma i skitumeå igen, allt är som vanligt och det känns som att jag har varit borta i evigheter. Back to reality så att säga, men ännu svävar jag på moln. Angående bilder och mer story när det gäller Gamma Ray så kommer det snart. vi har dock inte några bilder från tourbussen, där var det Lars från Freedom Call som stod för bilderna och filmandet, har vi tur så får vi lägga ut dom på bloggen när vi får dom av honom. men det är inte alls säkert, risken är stor att dom inte vill att dom ska visas offientligt, då vi inte ens fick befinna oss i bussen alls egentligen, haha. 

Har hunnit ladda upp en video när förbandet Freedom Call kör Land of Light.
Soundtracket på den här resan så att säga, haha. Är det lite skabbigt att jag och nelle hade låten på hjärnan hela lördagen och sen när vi börjar nynna på den när Lars, gitarristen, sitter med oss håller han för öronen och skriker "no! not land of light! god I hate that song! stop!". stört roligt att kolla när han glatt kör igenom den på spelningen och veta att han egentligen hatar den, haha!

Jag måste säga, att trots att det var mina husgudar Lamb of God som tog hem priset för bästa spelning och var bäst på alla sätt i helgen, så var det polska Behemoth som var mäktigast att se. Det var med noll förväntningar jag slingrade mig front row framför Nergal för att se vad dom hade att erbjuda. Och när dom drog igång flög jag baklänges och redan efter första låten var jag helt blown away. Ryktena om Behemoth's scennärvaro och kvalité live är allt annat än falska, dom är så jävla sanna dom kan bli! Allt var perfekt från början till slut, vilket kan kännas tråkigt då jag själv gillar spontanitet på scenen, men med Behemoth kunde det omöjligt bli tråkigt och killarnas starka scennärvaro och passion för det dom gjorde fångade en totalt. Jag kom på mig själv med att bara stå och stirra med halvöppen mun ibland innan jag återgick till headbangandet. Jag njöt verkligen spelningen rakt igenom, bland det mäktigaste jag sett live.

pics by sanibo:



                                                                                                       Be aware, next up: Hypocrisy

Nu sörjer jag att världens bästa helg är över.
Det är nästan så att jag börjar storböla när jag tänker tillbaks på gårdagen som var helt jävla unbelievable. Känslan när skynket åker upp, scenen uppenbarar sig och The Passing, introt till Wrath spelas. och sen hur Chris tar plats bakom trummorna och hur Willie, John och Mark tar plats innan Randy fucking Blythe springer ut och tar över scenen. Jag har inte fattat det än, jag kan inte fatta det. DET VAR HELT JÄVLA INSANE!!!

Tack som fan House of Metal för ännu ett grymt år. det här är sjukt, hur fan Lamb of God kunde vara på plats i umeå är för mig, och alla, jävligt svårt att förstå. Randy bad oss applådera till oss själva för att det här var första gången dom besökte umeå och för att vi var fucking awesome.

Close-up var även på plats i helgen, och jag satt i halsen när jag såg Robban stå i ett stort Close-up stånd och chilla och sälja tidningar. Som att helgen inte kunde bli bättre. Jag kommer leva på den här helgen så stört länge,

Jag filmade för att ni ska förstå hur oförståeligt bra det var,
Jag fattar inte att det har hänt fast jag kollar på videon.

alltså, det är ju helt stört(!!!)

Today,
Alltså Erik Grönwall och Calle Kristiansson, vilka drömmar! Man skulle bara villa ligga och gosa med dom i flera dagar. Det kändes mäktigt att höra Walking in Memphis live, det är då man verkligen hör hur bra Calle är. Likadant med Erik såklart, helt otroligt bra röst! rysningar. Calles leende kan ju smälta vem som helst. och satan vad snygg Erik är!

Det kändes dock bara som att det var jag och Amy och 14-15-åringar med klumpmaskara där. men det var ju givet, eller hur, haha. idolkillen frågade om dom kunde göra "hårdrockstecknet" eftersom det var två rockkillar i final iår, sen bad han som skrika sitt hårdrocksskrik. då gömde jag mig lite.

Tove kom även och sjöng lite, i sin hemstad och allt. jag ska inte ösa massa negativt, men särskilt taggad på hennes ryck var man väl inte, men som Dennis< sa: "se det på den ljusa sidan, när dem var i.. uppsala eller vart det var, så var en polare där, och då kom rabih istället för tove, DET förstörde stämningen"

Truly awesome,

Jag och Nathan. we're totally awesome together.
Haha, vet inte vad jag försöker åstadkomma med mitt pain-face, men visst, det kändes väl rätt för stunden eller något. man måste väl bjuda på sig själv ibland. sen är det ju ganska komiskt att jag verkligen försöker lägga armen runt Nathans axlar, he's huge. 

Nathan har även uppdaterat bloggen och tackat oss svenska fans för att vi är AWESOME, just like he is.

Ikväll har det snackats med diverse folk angående det här med backyard babies osv. Det är väl bara att försöka bita ihop och andas lite halvdåligt tills dom bestämmer sig för att dom saknar det som fan och kommer tillbaks. Det är ju såhär det är. och headern blev inte ens nära klar så perfekt som jag måste vara.

nu väntar senaste close-up och ipoden i sängen. sleep tight

Kolla den här akustiska versionen av Burn This City:

Räcker det att jag visar dom här småskabbiga bilderna för att ni kanske kan gissa att jag hade en förjävla bra kväll!? Nathan är så urmysig och gjorde jättebra ifrån sig på scenen. Ja, jag berättar mer imorgon för nu ser jag dubbelt.


hela bandets autografer, förutom Johns såklart. vart fan höll han hus?

Sunday morning, day, whatever.
Jag sitter och kollar på reprisen av idol. Camilla är i full gång och sjunger och jag vill bara sätta a bullet through my head. Annars så har Calle och Erik just sjungit och jag avgudar dom så jävla mycket, dom är så grymt bra. rysningarna åker genom hela kroppen direkt dom sätter första tonen och så har det varit sen första början. Jag missade Nicklas, som för övrigt är sjukt snygg i sin nya frilla, men efter att ha sett hans låtval vet jag inte ens om jag vill höra det.. Jag hade velat ha Jon där, fattar inte att han kunde åka. underbara Jon.

Jag har nyss läst om Mustasch i piteå-tidningen och det är nästan som att jag går igenom allt igen. "Massiva hårdrockare med bensin i blodet" , "Det är explosioner, gevär, pulserande hjärtan." och "En av mitt livs mest massiva konserter någonsin" känner ni känslan?! så jävla underbar. Jag vill tillbaks. det är det som är det jobbiga, att återgå till den trista verkligheten efter livet bland livemusiken.

Jag börjar bli van att se skabbig ut i piteå-tidningen nu också, haha så förjävligt
rockabetty, lisa and sanibo


mig ser ni inte här, but hot lisa! and betty