SANIBO

Att konserten i Sverige blev den längsta hittills på turnén skvallrar ganska bra om resten. Expressen skriver "Det visar att det måste ha varit en väldigt bra kväll för både Ozzy och pulbiken". Det var det minst sagt.

Jag upprepar orden jag skrev tidigare. Direkt han gled ut på scenen blev globen knäpptyst för en tusendelssekund för att hämta andan och sedan skrika halsen av sig. Folk hämtade andan för att försöka inse vem som stod på scenen framför dem. Öppningslåten Bark At The Moon kickade igång det hela jävligt bra och fick fart på hela globen. Förutom nya Let Me Hear You Scream var låtlistan näst intill felfri. Den kändes missanpassad bland en sådan stor del av klassiker och gamla mästerverk, den kunde lika gärna ha ersatts med något annat för att behålla adrenalinet. Men jag är tacksam över att Let Me Hear You Scream faktiskt var den ända låten från senaste plattan (den enda nya låten). Det var en helt sinnessjuk låtlista!

Mr.Crowley, Crazy Train, I Don't Know, Fairies Wear Boots, Road To Nowhere, No More Tears, Suicide Solution, Into The Void, War Pigs, Shot In The Dark, Mama, I'm Coming Home - trots dessa guldkorn och om man bortser från Sabbath-klassikerna. så var det enligt mig Killer of Giants som höjde Globen till onekliga rysningar och den bästa stämningen på hela kvällen. Det var magiskt. Så mäktigt att det tårades i ögonen och troligen fick människorna i globen att frysa trots den galna värmen som framkallas av 13.000 personer.

Värmen tog för övrigt Ozzy själv hand om och svalkade oss med jämna mellanrum med sin feta vattenslang som sprutade ut vitt skum. Det leendet är svårslaget, just det leendet när han tog upp vattenslagen och gjorde sig redo att spruta ner oss med det massiva skummet. Han uppmanade oss gång på gång att "go more crazy!" för att spelningen skulle bli längre. Tydligen lyckades vi, och jag kan säga att globen verkligen went crazy. Ozzy log och skrek gång på gång hur mycket han älskade oss, knäböjde vid ett par tillfällen, slängde slängkyssar och lät lyckan lysa igenom. Den lyckan går inte att jämföras med någon annan lycka jag sett hos någon på scen.



Den nye gitarristen Gus G som nu fått ta över efter Zakk Wylde var, som tidigare nämt, en gud även han på gitarren. Eller snarare sinnessjukt på gitarren! Solona satt exakt där dem skulle och han kammade till sig en kärleksfull kram av Ozzy. Topp på kvällen var även Gus G's gitarrsolo toppat med Tommy Clufetos trumsolo och bassisten Rob "Blasko" Nicholson's brutala jobb framför sin ännu mer brutala carola-fläkt. Ozzy har ett grymt band vid sin sida, ingen tvekan.

Recensenter har inget bättre för sig än att spekulera kring en möjlig fejkning av röstpartierna och om varför Ozzy fortfarande kan ha så snyggt hårsvall. Spelar det någon som helst roll? Jag har aldrig sett Ozzy så jävla kry och fartfylld på scen på äldre dagar. Nämnde jag att han är en gud? Han är en gud. Jag älskar honom.
 
.